Varje år tar 1 500 människor livet av sig i Sverige, där drygt två av tre är män. Jonathan Georgy, 32, är inte en av dem.
Han har kvar sitt avskedsbrev från i somras, ett brev som skulle ha innehållit hans sista ord. Hans barn, vänner och anhöriga, de som borde ha varit anledning nog för att leva, hade suddats ut av ett mörker som släckte alla ljus. En känsla av hopplöshet hade tagit överhanden. Men i stället för att följa den mörka vägen valde han en annan.
Med en pendlande röst och ansiktsuttryck som speglar hans kamp, berättar Jonathan om vikten av att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa. ”Att prata om det här är det viktigaste. Att inte prata om det är livsfarligt”, säger han.
För Jonathan har mörkret varit en följeslagare sedan tidiga tonåren. Han har alltid kämpat med att acceptera sig själv och har tvivlat på sin existens. Trots att han har upplevt glädje i skolan och inom idrotten, har han ändå mått dåligt. Tankar på självmord dök upp för första gången som 12-åring, och han har försökt ta sitt liv vid två tillfällen. Efter den andra gången blev det fullt fokus från omgivningen, inklusive skolan och föräldrarna, och han fick för första gången träffa en psykolog. Men hjälpen han fick gav ingen positiv effekt.
”Det kändes inte som att de tog det på allvar. Jag fick en känsla av att jag inte fick må dåligt”, reflekterar han.
Två decennier senare definierar Jonathan det mörker han har levt med som depression, ett ord som för honom har varit laddat med skam och tabu. Han minns hur han under högstadiet var livrädd för att få en stämpel som ”konstig” eller ”deprimerad” och gjorde sitt bästa för att passa in.
En händelse från den tiden har etsat sig fast i hans minne. En lärare berättade för Jonathans flickvän att hon skulle ”passa sig för” honom på grund av hans historia. Snart visste hela skolan, och skammen växte, men han ville inte prata om det. Istället byggde han en fasad av att allt var bra.
Under gymnasiet och de första tio åren som vuxen fortsatte han att dölja sitt mörker. Han började jobba, gifte sig och fick barn, men smärtan fanns kvar, manifest som en fysisk klump i bröstet. Tankar på att avsluta allt fyllde hans sinne. ”Det var inte så att jag ville dö, men att fortsätta leva kändes oerhört tungt”, förklarar han.
Jonathan har sökt hjälp flera gånger, men hans erfarenheter av vården är allt annat än positiva. ”Hur jag har mötts av vården är under all kritik”, säger han och berättar om desperata besök på psykakuten där han ofta har fått svaret ”hur mår du nu?”, när det värsta av hans ångest redan har lagt sig.
Trots dessa motgångar fann Jonathan en vän som såg honom för den han är. ”Hon ser när jag håller upp en fasad. Jag insåg att det fanns någon vid min sida, någon som faktiskt lyssnar”, säger han. Han förstod att det var hans ansvar att ta tag i sin situation, att smärtan försvinner när man vågar prata. ”Att visa känslor är manligt”, poängterar han, och betonar vikten av att vara öppen.
Jonathan är nu i början av en ny resa. ”Jag mår okej, men jag går igenom en identitetskris och behöver hitta min plats”, avslutar han.
