I den svenska debatten har svartsjuka blivit ett karaktärsdrag tillskrivet män, där våld och kontroll också betraktas som manliga beteenden. Denna upprepade berättelse har blivit så vanlig att den nästan uppfattas som en sanning. Det är en bekväm konstruktion, men den döljer en större och mer komplex verklighet.
Det finns en betydande blind fläck i hur vi diskuterar relationer och våld. Fokus ligger oftast på kvinnors utsatthet, vilket är viktigt och måste tas på allvar. Men det finns en annan aspekt av denna diskussion: män som ständigt framställs som potentiella förövare, aldrig som offer. Detta perspektiv är en del av ett större narrativ som påverkar både medvetandet och samhället.
Personligen har jag aldrig upplevt svartsjuka och har aldrig kontrollerat en partner. Min erfarenhet har istället varit att leva med en kvinna som varit extremt svartsjuk och kontrollerande, vilket var ohållbart. Trots detta bemöts jag som en latent förövare i kampanjer och offentliga diskussioner. Det finns en konstant upprepning av budskapet att män är svartsjuka och våldsamma, vilket formar en snedvriden offentlig diskurs.
Jonas Andersson, som framhäver detta i sin krönika, beskriver hur mäns verklighet sällan får utrymme i den offentliga debatten. Statistik om våld i unga relationer tolkas ofta genom ett ideologiskt filter, där kvinnors utsatthet lyfts fram medan männens erfarenheter osynliggörs. Intressant nog visar vissa studier att fler unga kvinnor än män själva rapporterar att de har utövat våld.
Det finns en systematisk snedvridning i hur vi förstår våld och relationer, där kvinnor oftare ses som offer och män som förövare. Denna narrativa konstruktion ignorerar den komplexa verklighet som många män lever i. Det handlar inte om att förneka kvinnors utsatthet, utan om att erkänna att män också kan vara offer för våld, ofta utan stöd eller resurser.
I Sverige finns det hundratusentals män som har blivit utsatta för emotionellt och fysiskt våld i relationer. Trots detta existerar det nästan inga skyddsnät för dem. Offentliga kampanjer och stödsystem är nästan helt inriktade på kvinnors perspektiv, vilket skapar en kultur där mäns känslor och erfarenheter tystas ned.
Den förenklade uppdelningen av svartsjuka och våld i manliga och kvinnliga beteenden är inte bara intellektuellt ohederlig; den är också direkt skadlig. Det skapar en miljö där kvinnor inte behöver se sig själva som potentiella förövare och där män inte kan erkänna sin egen sårbarhet. Den verkliga faran ligger i ett samhälle som vägrar se verkligheten när den inte passar det rådande narrativet.
