Under de senaste vinterspelen har Norge återigen visat sin styrka på medaljfronten, särskilt i längdstafetter där de kammade hem både guld och silver. För många svenskar kan det kännas som en bitter påminnelse om deras egen prestation, där damerna förlorade guldet och herrarna kom sist. Johannes Høsflot Klæbo har nu nått status som tidernas mest framgångsrika vinterolympier med sina nio guldmedaljer.
Men i år känns det annorlunda. Jag finner mig själv kunna unna Norge framgångar, trots att jag vanligtvis ogillar deras dominans. Anledningen till detta är att det norska självförtroendet och den nationella identiteten nu står inför en utmaning som går bortom sportens värld.
Skandalerna kopplade till Epsteinfilerna har rört om i den norska samhällsdebatten och drabbat några av landets mest respekterade institutioner, inklusive kungahuset, Nobelkommittén och utrikesdepartementet. Det har visat sig att Norges roll i internationell politik kanske är större än vad landets storlek skulle motivera, vilket skapar en klyfta mellan en glittrande sportframgång och en skamlig verklighet.
Många norrmän ifrågasätter nu om det finns fler hemligheter som kan komma fram, och i ett sådant klimat känns det viktigt att Klæbo och hans lagkamrater kan fortsätta att prestera. Det erbjuder åtminstone en del av stabilitet och identitet i en tid av osäkerhet.
Jag ser gärna en svensk dubbelseger i femmilen, vilket skulle ge oss en egen anledning att fira mitt i detta tumult.
