Det politiska klimatet i Sverige har blivit allt mer polariserat, där partier som Kristdemokraterna uttalar sig om att ”den importerade islamismen har blivit systemhotande” och att åtgärder som kastrering måste övervägas. Socialdemokraterna och partiledaren Ebba Busch uttrycker också starka åsikter om att återinföra kroppsstraff för att bevara svenska värderingar.
Den senaste tidens debatt präglas av en avsaknad av reflektion och nyanser, där hårda och kalla ord dominerar. Utredningar, som den om pedofilnäten av ”Uppdrag granskning”, resulterar inte i ökade resurser för polisen, vilket väcker frågor om vilka lösningar som verkligen är effektiva. Kastrering som straff är inte en åtgärd som leder till fler fällande domar eller kortare köer till barn- och ungdomspsykiatrin.
Det är uppenbart att det politiska samtalet har förskjutits mot att drivas av känslor snarare än fakta. Det finns en tydlig känsla av vrede och hat, där negativa känslor får dominera diskussionen. Migrationspolitiken är stram, och att överväga konsekvenserna för verkliga människor verkar vara av mindre vikt. Det väcker frågan om hur vi ska orka med detta fram till valet.
Trots den dystra stämningen finns det motstånd mot de rådande åsikterna, särskilt i frågor som rör utvisningar. En folkrörelse har uppstått, där fler och fler engagerar sig för att stoppa utvisningar av grannar och vänner. Diskussionerna på partimöten visar att det finns en vilja att föra fram alternativa perspektiv, men det verkar som om politikerna föredrar ensidig kommunikation, vilket gör att budskapet inte når fram.
Valrörelsen riskerar att bli en mardröm där kampen om uppmärksamhet och debattutrymme skapar en ännu mer brutal ton. Det finns inga tecken på att detta skulle förändras efter valet, vilket gör att vi står inför en utmanande tid framöver. Det är en period där vi måste hitta sätt att hantera det som sker, istället för att stänga av och ignorera verkligheten.
