Finansministern har nyligen påpekat att reformutrymmet för den kommande mandatperioden i stort sett är borta. I den politiska debatten fokuseras ofta på områden som försvar, kriminalvård och infrastruktur, men en betydande faktor som sällan nämns är det svenska stödet till Ukraina. För att ha en seriös diskussion om budgetens begränsningar måste man skilja på det deklarerade värdet av stödet och den verkliga budgetbelastningen.
Elisabeth Svantesson har uttryckt att reformutrymmet för nästa mandatperiod mer eller mindre har utraderats. Detta kan verka som en abstrakt nationalekonomisk analys, men för den genomsnittliga medborgaren innebär det konkreta konsekvenser. När politiska partier lovar nya initiativ måste de antingen höja skatter, omprioritera eller låna mer. När reformutrymmet minskar blir det relevant att fråga vilka beslut som redan har ”ätit upp” detta utrymme.
Stödet till Ukraina framstår som en central punkt i denna diskussion. Regeringen har sammanställt att Sveriges stöd sedan februari 2022 uppgår till cirka 114 miljarder kronor, varav en stor del är militärt bistånd. Men denna siffra är en sammanställning av både faktiska utbetalningar och värden av materiel som tidigare har funnits i svenska lager och därför inte har belastat budgeten direkt det år de donerades.
Den som kritiserar detta stöd tar ofta totalsumman och framhäver den som en omedelbar belastning på välfärden, medan de som försvarar stödet ofta påpekar att en stor del utgörs av värderade donationer som inte direkt påverkar budgeten. Båda perspektiv har sina poänger, men missar den övergripande bilden.
Det militära stödet består av både donationer av materiel och ekonomiska bidrag, vilket innebär att samma beslut kan ha olika budgetkonsekvenser. Staten kan antingen betala direkt, vilket syns i budgeten och konkurrerar med andra anslag, eller donera materiel som redan har betalats, vilket i framtiden kan kräva ersättning för att upprätthålla den svenska försvarsförmågan.
En särskild post av stor vikt för transparensen är anslaget för ”Stöd till Ukraina” inom försvarsutgiftsområdet. För budgetåret 2025 föreslås ett anslag på 22,74 miljarder kronor, med en beräknad ökning till 25 miljarder kronor för 2026. Det är betydande belopp som kan ses som en direkt påverkan på den svenska välfärden.
Dessutom har regeringen åtagit sig ett långsiktigt åtagande om civilt stöd till Ukraina på minst 5,6 miljarder kronor per år, vilket i praktiken innebär att flera miljarder årligen redan har ”inbakats” i framtida budgetar. Detta bidrar till en långsiktig budgetbelastning som kan påverka kommunala och vårdrelaterade kostnader.
Utöver det kommer även EU:s finansieringsåtaganden för Ukraina att kunna påverka den svenska budgeten, även om dessa inte syns direkt i den svenska statsbudgeten. Det handlar om en potentiell framtida belastning som kan påverka Sveriges avgifter till EU och därmed våra egna prioriteringar.
Diskussionen kring Ukrainastödet bör därför vara mer omfattande, där man inte bara ser på omedelbara siffror utan också på de långsiktiga konsekvenserna för svensk välfärd. Det är av stor vikt att förstå hur mycket detta stöd kommer att påverka andra områden och vilka prioriteringar som måste göras.
Det är nödvändigt att den nuvarande regeringen och dess motståndare är tydliga med vilka prioriteringar som görs. Många frågor kring Ukrainastödet rör också Sveriges engagemang i andra globala konflikter och hur vi som nation ska fördela våra resurser. Det finns ett behov av att tydligt redovisa kostnader och effekter av det stöd vi ger, så att medborgarna kan förstå vilken pris vi betalar för solidaritet med Ukraina.
