Efter fyra års krig har Ukrainas största hot förändrats. Enligt experter är det nu inte längre ryska bomber som utgör det största hotet, utan istället kampen för att undvika en smärtsam fred och en permanent förlust av territorium. Här presenteras Ukrainas tre mest kritiska utmaningar framöver.
Uthärda ett utdraget krig
Den över 1 000 kilometer långa frontlinjen i östra Ukraina har varit i stort sett oförändrad under det senaste året. Johan Huovinen, övstelöjtnant och lärare i militär strategi vid Försvarshögskolan, påpekar att det inte sannolikt kommer att ske några militära avgöranden inom det närmaste halvåret. Det utdragna kriget har medfört betydande kostnader för båda sidor, både ekonomiskt och humanitärt, och striderna handlar inte om att vinna utan att uthärda. Martin Kragh, biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska Institutet, jämför det nuvarande ”utslitningskriget” med västfronten under första världskriget, där kontaktlinjen var statisk i flera år.
Kragh framhäver att det kan vara inrikespolitiska och ekonomiska faktorer som i slutändan avgör utgången, då båda parter har incitament att fortsätta. Ryssland vill fortsätta sin invasion för att nå sina mål, medan Ukraina kämpar för att bevara sin suveränitet.
Överleva det politiska spelet
Utöver den militära pressen från Ryssland har Ukraina även stått inför politiska påtryckningar från Donald Trump. Förra året beslutade den amerikanska presidenten att pausa allt militärt bistånd till Ukraina, vilket har påverkat landets kapacitet att försvara sig. Under det senaste halvåret har det även skett intensifierade USA-ledda fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland. Medan Europa har visat stor solidaritet med Ukraina, har vissa länder, som Ungern, avvikit från detta stöd. Enligt Kragh har Europas ekonomiska stöd inte fullt ut kompenserat för det bistånd som Trump dragit tillbaka.
Trump har dessutom pressat Ukraina att hålla presidentval i maj och en folkomröstning om ett eventuellt fredsavtal. Huovinen ifrågasätter legitimiteten i dessa val, med tanke på att miljoner ukrainare har flytt landet och en stor del av befolkningen lever under rysk kontroll. Dessutom har president Zelenskyj meddelat att han inte avser att ställa upp igen, vilket kan leda till ett ledarskifte som Ryssland kan utnyttja i sin propaganda.
Undvika en katastrofal fred
En av de mest centrala frågorna i fredsprocessen handlar om territorium, särskilt i Donbass. Zelenskyj vill inte gå till historien som den som överlämnade ukrainskt territorium, och en lösning där frontlinjen fryses för att lämna frågan till framtida generationer förefaller vara den mest fördelaktiga. Problemet är dock att Ryssland har illegalt annekterat flera ukrainska områden, inklusive Luhansk, Zaporizjzja och Krim, och det finns ingen vilja i Moskva att återlämna dessa områden.
Huovinen menar att Ryssland måste återlämna områdena ur ett legalt perspektiv, men så fungerar tyvärr inte situationen. Ukraina kan behöva acceptera att vissa territorier är förlorade, liknande situationen Finland befann sig i under krigen 1940 och 1944, och istället fokusera på att uppnå en fredlig lösning.
Kragh understryker att territoriet inte är målet i sig, utan att kriget är ett medel för Ryssland att nå sina övergripande politiska mål. Kreml har länge hållit fast vid sina krav på inflytande över stora delar av Europa och har uttryckt att länder som gått med i NATO efter Sovjetunionens fall bör lämna alliansen. Det grundläggande problemet i fredsprocessen är att Ryssland inte är villigt att göra några eftergifter för att möjliggöra en lösning, vilket försvårar möjligheten till fred.
Det finns en möjlighet att Ryssland kan behöva backa i vissa avseenden, och ett krigsstillestånd kan bli aktuellt, men detta skulle kräva en fullständig förändring av rysk utrikespolitik, något som ännu inte har skett.
