När en debutantdikt av Leila Inanna Sultan framhäver Sverige som en ”straffkoloni”, kan man först tänka att det rör sig om en överdrift eller ett uttryck för ungdomlig identitetssökande. Men när denna bild inte ifrågasätts, utan istället accepteras, premieras och normaliseras av det svenska kulturetablissemanget, blir det tydligt att det handlar om ett samhälle som har tappat proportionerna.
En notis i nyhetsflödet fångar min uppmärksamhet. Ett prestigefyllt debutantpris har tilldelats. Namnet Leila Inanna Sultan är obekant för mig, men beskrivningen av hennes diktsamling, som handlar om ”trygghetsmaskinens förtryck”, väcker misstankar. Vilken typ av poesi premieras i dagens Sverige?
Vid en närmare granskning visar det sig att Sultans verk beskriver en värld präglad av förvar, förtvivlan och ett system som ”skriver in straffet på den dömdas kropp”. Dessa ord är starka och kan i en annan kontext ha haft sin giltighet.
Friktion uppstår dock, eftersom den straffkoloni som beskrivs är Sverige, ett land som i årtionden har varit en fristad för migranter, med omfattande rättigheter, sociala skyddsnät och möjligheter till självförverkligande, särskilt för kvinnor som Leila.
Det väcker frågor: Hur hamnade vi i denna situation? Varför premieras en sådan oikofob bild av Sverige av kulturetablissemanget? Vilken agenda ligger bakom, och hur gynnar det Leila att pådyvlas en offeridentitet?
Denna utveckling har historiska rötter. Under lång tid var arbetarklassen vänsterns självklara skyddsobjekt. När denna grupp började röra sig politiskt i en annan riktning, uppstod ett tomrum som behövde fyllas av nya skyddslingar, där det etnifierade trasproletariatet av lågutbildade migranter blev en framträdande aktör. Denna ompaketering av klassförtryck till ett rasistiskt perspektiv grundat på identitet har skapat en snedvriden bild av invandrares verklighet.
Segregation, misslyckad integration och diskriminering finns, men dessa problem härstammar ofta från fördomar som förstärks av en ansvarslös migrationspolitik. En mer ansvarsfull politik hade kunnat ge invandrare i Sverige ett gott rykte. Istället har institutionell diskriminering av svenskar etablerats på flera områden.
Det finns en glidning i kulturlivet där vänsterperspektiv ofta förstärks. Tidigare fanns en genuin arbetarkultur, men numera skrivs det för en elit som saknar koppling till underklassen. Arbetarklassen, som en gång var en central del av kulturen, ignoreras nu.
Det blir kulturvänsterns uppgift att lyfta fram berättelser om utsatthet och förtryck, ofta utan att ta hänsyn till de verkliga offren i samhället. En recension av en diktsamling som ”Straffkolonien” är obegriplig för många, och skribenterna skriver för en intellektuell elit snarare än för allmänheten.
Det är symptomatiskt att de som verkligen bör representeras inte är närvarande i dessa kulturella debatter. Istället framstår prisutdelningar som en medelklassangelägenhet, bortom arbetarnas och invandrarnas verklighet. Leila och likasinnade ges en position som ”offer” inom ett narrativ som ignorerar de många invandrare som arbetar hårt i låginkomstsektorer.
Kulturetablissemanget behöver dra ner på sitt fokus på självömkan och istället ge plats för en berättelse som bygger på verklig integration och ansvar. Den nuvarande diskursen riskerar att skapa en generationskonflikt där unga människor dras in i destruktiva mönster. Det är dags att erkänna de verkliga problemen i samhället och ge röst åt dem som verkligen har något att säga.
