De så kallade demokrativillkoren har medfört att många föreningar blivit mer försiktiga när det gäller att bjuda in kontroversiella debattörer. Detta har i sin tur lett till att ungas engagemang hämmas av byråkratiska krav.
Historiskt sett har offentliga stöd flödat som bäckar över Sverige. Men med stigande kontrollbehov har dessa bäckar blivit hårt reglerade älvar. Den ökade byråkratiseringen av statliga bidrag har skapat osäkerhet för många legitima organisationer, vilket också har bidragit till att föreningslivet blivit mer räddhågset.
Det är tydligt att organisationer som får offentliga medel måste respektera demokratiska värderingar. Men den nuvarande regleringen har blivit så komplicerad att den tynger verksamheterna och minskar deras kapacitet att fokusera på kärnverksamheten.
Särskilt ungdomsorganisationer, som ofta drivs av unga engagerade, har svårt att hantera den administrativa bördan. Många av dessa grupper prioriterar verksamheten framför att sätta sig in i komplexa regelverk som GDPR och skriva handlingsplaner. Det finns en oro för att endast de största organisationerna, som Scouterna och SVEROK, kommer att överleva denna byråkratisering.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har också bidragit till detta problem genom att göra tveksamma tolkningar av reglerna. I flera fall har myndigheten tvingat ungdomsorganisationer att genomgå stadgerevisioner, vilket underminerar den svenska föreningstraditionen.
Oroande nog har denna situation skapat en miljö där organisationer tvekar att diskutera kontroversiella ämnen. Ingen vill riskera att deras statsstöd ska påverkas av en debattörs närvaro. Detta har resulterat i en tystnad som är skadlig för det demokratiska samtalet.
Ironiskt nog är det ofta de som kritiserar föreningslivet som har bidragit till denna tystnad. Den kultur av självcensur som nu råder kan få allvarliga konsekvenser för demokratin i Sverige.
