Socialdemokraterna har länge positionerat sig som moraliska väktare i världspolitiken. Med allvarliga miner har partiet framhållit att svenskt bistånd ska gå till demokrati, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning. Men bakom denna facade döljer sig en annan verklighet: en partipolitik som accepterar att stora belopp går till mordregimer, terrorstödda organisationer och kommunistiska förtryckarprojekt.
Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna har nyligen sammanfattat sossarnas attityd i en skarp kritik. Exempelvis instämmer partiet utan problem i att ge fem miljarder till Mugabes regim i Zimbabwe. När det kommer till SIDA-finansierade utbildningar av Hamas polisstyrka i Gaza, menar sossarna att det är en ”mysig” verksamhet, och stödjer även hundratals miljoner till UNRWA, där medarbetare varit inblandade i angrepp mot civila.
Socialdemokraterna visar en chockerande acceptans för finansiering av terrorgrupper och diktaturer, medan de reagerar med hysteri när andra aktörer, som Sverigedemokraternas biståndsstiftelse Hepatica, ger stöd till demokrati och civilsamhälle i länder som Brasilien och Ukraina. Denna dubbelmoral är inte enbart cynisk, utan utgör en del av en klassisk socialistisk strategi att kontrollera vad som anses vara ”moraliskt” och ”skandalöst”.
Det är tydligt att om Sverige ska ha ett bistånd, bör det riktas mot att hjälpa människor ur förtryck och fattigdom, snarare än att agera livlina för terrorgrupper och gamla kommunistregimer. Socialdemokraternas dominans över vad som är ”moraliskt” i biståndspolitiken måste ifrågasättas.
En annan aktör med starka band till Socialdemokraterna är Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI), som länge har styrts av personer med socialdemokratisk bakgrund. Under Jan Eliassons ledarskap bjöds iranska regimens utrikesminister in, vilket väckte frågor kring institutets neutralitet och hur kontroversiella aktörer behandlas.
Socialdemokraterna kan protestera hur mycket de vill, men sanningen är att deras politik ofta favoriserar de mest problematiska aktörerna på den internationella arenan. Det är dags att ställa krav på en mer transparent och etisk biståndspolitik som verkligen hjälper de som behöver det mest.
