Hannah Gustafsson, 18 år, har varit utsatt för mobbning och utanförskap både i skolan och på nätet sedan mellanstadiet. Trots att hon idag går på Ullvigymnasiet och har nått en ny fas i livet, fortsätter mobbningen att påverka hennes vardag. ”Jag hoppas att min berättelse kan göra skillnad för någon annan”, säger hon.
Hannah har kämpat med känslor av ensamhet och har upplevt att skolpersonal och trygghetsteam inte tar hennes situation på allvar. Hon har under flera år försökt få hjälp utan att se några betydande förändringar. Mobbningen har både fysiska och psykiska aspekter, och den har även flyttat ut på sociala medier där hon utsätts för hat och hot.
Som barn kände sig Hannah ofta utanför, och det blev särskilt påtagligt när hon i femte klass började bli systematiskt mobbad. ”I sjuan blev det riktigt jobbigt, då började jag bli den man retade”, berättar hon. Idag studerar hon på vård- och omsorgsprogrammet, vilket är en dröm för henne, men som också är det enda som gör att hon orkar gå till skolan dag efter dag.
Trots att hon nu är äldre, kvarstår stämplarna som ”den äckliga” och den som ingen vill umgås med. ”Jag har några vänner online, men jag skulle så gärna vilja ha någon att umgås med i verkligheten”, säger Hannah. Rasterna är ofta ensamma, och hon finner sig själv sittandes på golvet i korridorer medan andra passerar utan att reagera.
Hannah har diagnoser inom autismspektrat och har lärt sig hantera sin vardag, men hon kan inte påverka den mobbning hon utsätts för. ”Det tar otroligt mycket energi och jag känner mig inte trygg i skolan”, påpekar hon. Hatet på nätet fortsätter också, och det är en konstant påminnelse om hennes utsatthet.
Hannah har även försökt nå ut till skolans ledning och trygghetsteamet för att få mer stöd. ”Det känns som om de inte vill höra eller förstå”, säger hon. Mötet med skolpersonalen fokuserade istället på hennes akademiska prestationer, snarare än på mobbningen som hon upplever.
Trots motgångarna finns det ljusglimtar. Elever i klassen som hälsar och visar omtanke gör stor skillnad för Hannah, liksom hennes mentor, Veronica Nyman, som ger henne det stöd hon behöver. Veronica träffar Hannah regelbundet för att diskutera både stora och små saker.
Hannahs familj är också ett viktigt stöd för henne. ”Utan dem hade jag inte levt idag”, säger hon. Hennes dröm är att bli ambulanssjuksköterska, och den ambitionen är en stark motivation för att fortsätta skolan. ”Jag vill verkligen gå klart, även om det är tungt ibland”, avslutar hon. Hannah hoppas att hennes berättelse ska ge styrka till andra som känner sig ensamma och utsatta.
