Den danska gettolagen har skapat allvarliga frågor kring frihet och förtryck, och EU-domstolen har valt att inte ge ett klart svar. Beskedet om att ärendet återgår till Danmark innebär att det är Østre Landsret som nu får avgöra om invånarna i utsatta bostadsområden har blivit utsatta för etnisk diskriminering.
Ingen jublar över det otydliga beskedet, men det finns en viss försiktig optimism bland de tolv personer som har stämt den danska staten. Muhammad Aslam, en av dem, uttrycker sin förhoppning om att den danska domstolen kommer att erkänna lagens diskriminerande natur och att politikerna kommer att respektera detta.
Den så kallade gettopaketet introducerades av den borgerliga regeringen 2018 med syftet att motverka utanförskap i särskilt utsatta bostadsområden. Det råder en bred enighet bland danska politiker om att drastiska åtgärder har varit nödvändiga för att bryta segregationen. Den nuvarande S-ledda koalitionsregeringen har satt som mål att eliminera så kallade parallellsamhällen till år 2030.
Den svarta listan över utsatta områden har minskat, och enligt uppgifter finns det nu fem ”parallellsamhällen” kvar, vilket innebär en halvering på två år. Men framgången har kommit med ett pris, då många invånare i dessa områden tvingats flytta från sina hem. Vissa har fått bättre boende, medan andra har upplevt motsatsen. Diskussionen kring gettolagarna handlar dock om mer än bara bostadstandard.
Kritiker menar att lagarna är rasistiska, och en generaladvokat vid EU-domstolen har påpekat att lagen är diskriminerande. Det grundläggande frågetecknet kvarstår: Har invånarna blivit friare eller mer förtryckta av dessa åtgärder? Kanske har vissa unga kvinnor fått möjlighet att bryta sig loss från patriarkala strukturer, men de kan också ha förlorat viktiga nätverk när hela samhällen demonteras.
Den politiska relationen mellan Danmark och Sverige har också påverkats av flyktingkrisen för tio år sedan. Svenska politiker har ofta kritiserat de hårda åtgärderna från Köpenhamn, medan danska politiker har svarat med att markera mot vad de uppfattar som arrogans från makthavarna i Stockholm. Trots detta har både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson under senare år genomfört inspirationsresor till Köpenhamn.
Den pågående debatten om Socialdemokraternas integrationspolitik i Sverige, med anklagelser om ”tvångsblandning” från oppositionen, visar att det är komplicerat att importera politiska projekt från Danmark. Det är en sak att kräva strängare åtgärder mot invandrare, men en helt annan att förvänta sig att människor i välbärgade områden ska ta ansvar för att minska segregationen.
Socialdemokraterna har dragit tillbaka kraven på billiga hyresrätter i välbärgade delar av Sverige, och det råder ingen bred enighet i den svenska debatten kring migration och integration. Här kan man verkligen tala om en kulturkrock med grannlandet Danmark.
