Svenska mediehus fortsätter att motarbeta rättsväsendet genom att vägra lämna ut eget bildmaterial från allvarliga och systemhotande våldsbrott. Detta skyddas av ett källskydd som i många fall inte är relevant, vilket sätter både rättsstatens legitimitet och allmänhetens förtroende på spel.
Den pågående konflikten mellan åklagare och stora mediehus, inklusive DN, Expressen, SVT, TV4, Sydsvenskan och TT Nyhetsbyrån, utspelar sig på falska premisser. Medierna förespråkar stolt det grundlagsskyddade källskyddet, men i dessa fall handlar det inte om att skydda källor utan om att återge händelser av allvarlig brottslighet som dokumenterats av deras egna fotografer på allmän plats.
Det handlar inte om visselblåsare eller anonyma kontakter; det handlar om rå dokumentation av brott som begås inför öppen ridå. Att tala om källskydd i dessa sammanhang är inte en fråga om principfasthet, utan en dimridå som försvårar rättvisan.
De så kallade korankravallerna i Rosengård under påskhelgen 2022 var allt annat än vanliga oroligheter. De var samordnade och våldsamma angrepp på kärnan av den svenska demokratin. Poliser skadades, polisfordon stals och brändes, och mötes- och yttrandefriheten blev attackerad av grupper som öppet visade att de inte accepterar dessa friheter.
Företrädare för medier som SVT och Sydsvenskan uttrycker oro för att de kan uppfattas som ”myndigheternas förlängda arm” om de lämnar ut material. Men frågan kvarstår: Vilket förtroende värnar de om? Är det allmänhetens eller de kriminella nätverkens? Det verkar som att medierna prioriterar sitt eget anseende framför sitt ansvar som samhällsbärande institution.
Det finns också en ideologisk slagsida i journalistkåren. Många redaktioner är paralyserade av rädslan för att peka ut gärningsmän som tillhör så kallade ”utsatta grupper”. Att kalla korankravallerna för ”påskupplopp” visar vilken politisk vinkling man har i sin rapportering, trots att händelserna har mer att göra med islam och ramadan än med de traditionella påskfirandena.
Det är avgörande att även källskyddet har sina begränsningar. I lagen finns redan undantag gällande allvarliga brott. Principen att ”land ska med lag byggas” måste väga tyngre än mediernas självbild. Ingen seriös åklagare skulle begära att medier ska bryta mot meddelarfriheten eller avslöja journalistiska källor.
Genom att vägra lämna ut material som kan identifiera gärningsmän bakom systemhotande brott, positionerar sig medierna mot rättsstaten. De signalerar att de står över lagen. Detta underminerar allmänhetens förtroende och skapar en situation där medierna påstår sig försvara ”höga värden” som i själva verket inte är hotade.
Den avslutande frågan är: Vems samhälle tror medierna att de tjänar?
