K-pop har blivit en global fenomen som väcker frågor om Sveriges kulturpolitik. Den senaste animerade filmen ”KPop Demon Hunters”, som släpptes under sommaren, har redan setts över 400 miljoner gånger och blivit Netflix mest populära film i år. Filmens handling kretsar kring ett sydkoreanskt K-pop-tjejband som lever ett dubbelliv; de uppträder som stora stjärnor inför sina fans, men i hemlighet bekämpar de demoner för att skydda mänskligheten.
Denna berättelse kan ses som en spegling av vår tids utmaningar, vilket beskriver journalisten och författaren Martin Gelin i sin kommande bok ”Mjuk makt”. Gelin gräver djupt i hur länder påverkar världen genom kultur och idéer. Han påpekar att stater som ignorerar kultur riskerar att bli överkörda i den globala maktkampen. Sydkorea är ett tydligt exempel; landet har under en kort tid etablerat sig som en kulturell stormakt med band som BTS och Blackpink bland de största i världen.
Serien ”Squid Game” har blivit den mest sedda i Netflix historia, och filmer som ”Parasite” har vunnit flera prestigefyllda utmärkelser, inklusive fyra Oscars. Gelin menar att dessa framgångar inte är slumpmässiga, utan resultatet av medvetna politiska beslut. Under flera decennier har Sydkorea investerat stort i sin kultursektor, vilket ses som ett sätt att stärka landets internationella ställning och säkerhet, särskilt i ljuset av sin granne, Nordkorea.
Gelin förklarar att denna kulturella uppvaknande började på 1990-talet efter en allvarlig finanskris. Med hjälp av ett stödpaket från den internationella valutafonden på 57 miljarder dollar, fick Sydkorea strikta villkor som hindrade dem från att öka sina militära utgifter. Istället tvingades de att fokusera på mjuk makt, vilket ledde till skapandet av en särskild kulturmyndighet med en stor budget. Dessutom inrättades en fond för kulturexport som ger ekonomiskt stöd till företag och konstnärer inom musik, film, tv, mode och konst.
Kulturvågen, som kallas ”hallyu”, bygger inte på statlig propaganda som i exempelvis Kina eller Ryssland. Istället är den ofta kritisk mot det egna samhället och speglar ojämlikhet och sociala frågor, som i ”Squid Game” och ”Parasite”. Dessa verk visar att Sydkorea är kulturellt relevant och presenterar en bild av ett öppet samhälle med demokrati och yttrandefrihet, i kontrast till Nordkorea och den kinesiska regeringen.
I Sverige är situationen en annan. Regeringen har beslutat att låna upp till 300 miljarder kronor till försvaret, med målet att utbilda över 10 000 soldater per år. Samtidigt har det skett stora nedskärningar på svensk mjuk makt. Kulturpolitiken har bantats kraftigt, och kulturminister Parisa Liljestrand presenterade den lägsta kulturbudgeten på tjugo år. Stödet till det fria kulturlivet och public service har minskat, och bidraget till kulturskolan har halverats. Beslut som att ta bort fri entré till statliga museer har också lett till färre besökare.
Den svenska regeringen har dessutom skrotat den feministiska utrikespolitiken och inlett tvivelaktiga affärer med Somalia, en av världens mest repressiva diktaturer. Sveriges tidigare starka mjuka makt, som byggde på öppenhet, tillit, kultur och bistånd, försvagas nu steg för steg. Det är en oroande utveckling som kan få långvariga konsekvenser för landets internationella anseende.
