Det är hög tid att ställa frågan varför känslomässiga utbrott blivit allt vanligare i svensk politik. Detta fenomen är inte en tillfällighet, utan en del av den pågående feminiseringen av samhället och debatten. Denna förändring har pågått under en längre tid och undergräver den sakliga argumentationen, vilket leder till dåliga beslut inom flera viktiga politikområden där andra personliga egenskaper behövs.
Under de senaste åren har vi sett en ökning av politiker och myndighetschefer som brister ut i gråt när de presenterar, protesterar mot eller försvarar politiska beslut, ofta relaterade till migrationspolitiken. Exempel på detta inkluderar Åsa Romson, som grät under en presskonferens när regeringen 2015 tvingades skärpa migrationspolitiken, och vänsterpartisten Christina Höj Larsen, som också grät i riksdagens talarstol 2021 i samband med en migrationspolitisk fråga. Petra Lundh, rikspolischef, uppmärksammades för sin skakiga röst och tårar när hon talade om den grova kriminaliteten.
Det är också värt att minnas den gråtande polisen under Black Lives Matter-protesterna 2020. Det senaste exemplet är Camilla Waltersson Grönvall, som grät under en presskonferens om omhändertagna barn. Den gemensamma nämnaren i dessa fall är tydlig: alla dessa offentliga känsloutbrott kommer från kvinnor.
Det kan vara bekvämt att avfärda detta som en slump eller att framhäva det som något positivt, ett varmare och mer medkännande perspektiv i politiken. Men när gråten återkommer i centrala politiska ögonblick, särskilt i samband med kontroversiella beslut, framträder ett annat mönster. Kvinnliga politiker på vänsterkanten, som vanligtvis framhäver sig som starka feminister, bryter plötsligt ihop och utnyttjar en förlegad könsroll som den känsliga kvinnan.
Det är också rimligt att förvänta sig att kvinnor som vill vara mänens jämlikar i det politiska livet bör kunna ta emot beslut som går dem emot utan att gråta. Ett sådant beteende spelar dessutom misogyna krafter i händerna, där alla kvinnor dras över en kam. Detta förstärker negativa föreställningar om kvinnors plats i politiken.
Det handlar inte om att känslor i politiken ska vara förbjudna, men känsloutbrott som sprider sig i det offentliga rummet bidrar till en feminisering av det politiska ledarskapet. Det är en farlig utveckling som kan leda till att klarsynthet och rationella beslut hamnar i skymundan.
Historien har många exempel på kvinnligt ledarskap som inte präglats av känslomässiga utbrott. Margaret Thatcher och Golda Meir är två ledare som visade att starkt ledarskap kräver beslutsamhet och ansvar, inte känslosvall. Dagens feminiserade politik bygger på en föreställning om att en mjuk och känslostyrd hållning är överlägsen, vilket kan få katastrofala följder, särskilt inom kriminal- och migrationspolitik.
Det är avgörande för Sveriges trygghet och säkerhet att vi har ett ledarskap som kan stå emot känslomässiga påtryckningar och fatta beslut baserade på saklighet och ansvar. En politik där känslor får ta överhanden riskerar att förvärra samhällsproblem snarare än att lösa dem.
