Efter att ha blivit sjukskriven 2014 förändrade Jimmie Åkesson sitt sätt att utöva politiskt ledarskap, vilket innebar en kombination av total närvaro och total frånvaro. Från sin säng i Sölvesborg lyckades han omkullkasta Sveriges budgetordning och utesluta ungdomsförbundet. Under denna tid skedde betydande förändringar inom politiken.
Åkesson, som blev pappa till ett spädbarn med kolik, såg också flyktingkrisen som en möjlighet. Innan andra partiledare, som Ulf Kristersson och Ebba Busch, hade förstått det, hade Åkesson redan lagt grunden för Tido-regeringen. I en specialpodd från SvD Politiken diskuterar Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg hur Åkessons unika ledarstil har format hans karriär och påverkat svensk politik.
Nilsson beskriver att Åkesson under sina tidiga år som partiledare upplevde stor press och stress. Han berättar om en anekdot från en medlem i Sverigedemokraterna som minns hur Åkesson mitt i natten kunde skrika av ångest. Denna dualitet, där Åkesson delegerade och samtidigt kontrollerade, har gjort honom till en komplex ledare.
Flyktingkrisen 2015 förändrade spelreglerna för många partier. När Decemberöverenskommelsen föll, föddes nya idéer om regeringsbildningar. Åkesson insåg att Moderaterna var tvungna att samarbeta med Sverigedemokraterna för att återfå makten, en insikt han hade långt innan andra partiledare. Detta ledde till att han ställdes inför motstånd och skepticism, där många ifrågasatte hans position som ledare för det tredje största partiet.
Åkessons väg till makten har varit allt annat än enkel. Från att ha varit en blyg tonåring till att leda ett av Sveriges mest kontroversiella partier, har hans resa präglats av både motgångar och framgångar. Genom att navigera genom politiska stormar och förändrade omständigheter har han visat sig vara en av 2000-talets mest betydelsefulla politiker.
Idag, med Elisabeth Svantesson som finansminister, har Åkesson blivit en centralfigur i den svenska politiken. Hans ledarskap och strategiska tänkande fortsätter att forma den politiska agendan, och frågan kvarstår: Hur fortsätter en rebell i ett etablerat system?
