Sverige står inför en allvarlig utmaning när det gäller hanteringen av farligt psykiskt sjuka individer. Tragedier som Juldagsmordet i Boden och styckmordet i Rönninge på annandagen är inte isolerade incidenter, utan symptom på en djupare systemkris inom psykiatrin. Under många år har psykiatrin monterats ned och ideologiserats, vilket resulterar i att farliga patienter återkommande skrivs ut utan tillsyn, vilket skapar livsfara i det öppna samhället.
I Boden blev en 22-årig man som tvingades till vård utskriven redan dagen efter sin inläggning, trots att hans egen mamma uttryckte oro för hans beteende. Hon var rädd för sin son och låste dörren om nätterna för att skydda sig. Trots hennes varningar släpptes han, vilket ledde till att en oskyldig kvinna mördades på juldagen och hennes två döttrar skadades.
I Rönninge släpptes en individ med en dokumenterad bakgrund av extrem sexualsadism och våldsbenägenhet, vilket resulterade i kidnappning och mord på en ung kvinna. Dessa händelser är inte nya; liknande fall har rapporterats tidigare. Exempelvis knivmordet på Ing-Marie Wieselgren i Visby 2022 och en psykotisk kvinna som dödade en pensionär i Uppsala.
Historiskt sett har vi sett hur individer med allvarliga psykiska störningar har orsakat våld, som i fallet med Anna Lindh, som blev mördad av en man med psykisk ohälsa som hade haft kontakt med psykiatrin innan dådet. Trots bevis på hans mentala störningar dömdes han till fängelse istället för vård. Detta skapar frågor om hur beslutsfattare prioriterar mellan den farliga förövarens rätt att vara fri och allmänhetens rätt till trygghet.
Trots kritik från anhöriga, poliser och vårdpersonal fortsätter systemet att svikta. Det har skett en nedmontering av sluten vård, och antalet psykiatriska vårdplatser har halverats sedan 1990-talet. Samtidigt ökar antalet fall av allvarlig psykisk ohälsa och relaterade våldsbrott.
Det nuvarande systemet prioriterar den farliga individens rätt att vara fri framför allmänhetens säkerhet. Det är en tydlig brist i både psykiatri och kriminalvård, där förövare betraktas som samhällets olycksbarn. Politiker fortsätter att göra nedskärningar, vilket resulterar i längre vårdköer och kortare vårdtider för patienter som verkligen behöver hjälp.
Det är dags att Sverige tar ett allvarligt grepp om situationen. Vi behöver fler slutna psykiatriska vårdplatser och strängare utskrivningsprovningar för patienter med dokumenterad våldsbenaägenhet. Kontinuerlig övervakning efter utskrivning är avgörande för att skydda både dessa individer och samhället i stort.
Varje ny tragedi följs av tomma fraser om ”tragiska omständigheter” utan att något reellt förändras. När ska vi agera för att förhindra att oskyldiga människor drabbas av systemets brister?
