Det finns en återkommande politisk panik som gör sig påmind i samband med valresultat som inte går som förväntat. När ”fel” sida vinner, som i fallet med Donald Trump i USA, påstår många att demokratin är på väg mot avgrunden. I Sverige hörs ofta oro över att Sverigedemokraternas ökade inflytande skulle leda till ett ”systemskifte” och ett hot mot demokratin.
Historikern Niall Ferguson erbjuder en värdefull insikt i detta. Han påpekar att diktatur inte är en term som enkelt kan appliceras på politik man ogillar. När kritiker drar paralleller till historiska händelser som Tyskland 1933, urholkas begreppen och förlorar sin verkliga betydelse. Det är en fara för demokratin, och det är inte de konservativa, utan deras liberala motståndare som bidrar till detta.
I USA står institutionerna starka. Domstolarna har befogenhet att pröva och begränsa maktutövning, och den amerikanska konstitutionen skyddar mot auktoritära tendenser. Trots att det finns risker för maktmissbruk, finns det fortfarande institutioner som skyddar demokratin.
Översätter vi detta till den svenska kontexten, så innebär det att det inte är en diktatur när ett stort parti, som Sverigedemokraterna, får reellt inflytande. Statsministern väljs av riksdagen, och det är en fråga om huruvida en kandidat tolereras av en majoritet.
Det är viktigt att inte vara naiv, men vaksamhet måste baseras på fakta. Att ständigt ropa ”demokratins undergång” när den politiska riktningen svänger åt höger urholkar ordens betydelse och ger intrycket av att stora väljargrupper är illegitima. Detta är ett farligt budskap i en demokrati, där makten kan skifta utan att någon sida betraktas som förrädare.
En annan oroande utveckling är att en del av det vänsterliberala etablissemanget börjar se yttrande- och åsiktsfriheten som ett problem. På EU-nivå ökar regleringar som påverkar den digitala informationen. Initiativ som Digital Services Act har redan lett till påföljder mot stora aktörer, och det finns en rädsla för att detta kan leda till en mer centraliserad kontroll av det offentliga samtalet.
Det är viktigt att stödja kampen mot brottslighet och manipulation, men när politiken börjar avgöra vad som är ”acceptabelt” samtal, kan demokratins nervsystem gradvis försvagas. Frihetlig demokrati är inte synonymt med den liberala demokrati som ofta diskuteras. Dess styrka ligger i att den möjliggör legitima maktskiften även när resultatet inte överensstämmer med vad många önskar.
Att konservativa strömningar växer i Europa behöver inte betyda att vi går mot en ny 1930-talsliknande situation. Det handlar om att väljare reagerar på upplevda misslyckanden inom den liberala politiken.
Demokratin är inte i fara bara för att den politiska kompassriktningen inte alltid pekar åt vänster. Den verkliga faran är när en sida påstår sig vara den enda demokratiska, vilket kan leda till att motståndare tystas eller betraktas som ett hot mot systemet. Historiskt har detta ofta lett till att politiska motsättningar flyttas från valurnor till moralpanik och undantagslogik.
Det finns en pågående debatt i Sverige om hoten mot demokratin, där både Sverigedemokraterna och Donald Trump ofta jämförs med diktatorer. I medierna har Trump beskrivits som en farligare figur än Putin, och det finns en oro för att hans rörelse kan leda till ett större hot mot demokratin.
Parallellt med dessa varningar har EU lanserat flera initiativ för att skydda demokratin, men kritiker menar att dessa ibland riskerar att inskränka yttrandefriheten. Digital Services Act, European Democracy Shield och andra regleringar har stött på kritik för att de kan leda till en mer centraliserad kontroll över informationsflöden och medier.
Avslutningsvis är det avgörande att förstå att demokratin står stark, och att det är viktigt att skilja mellan legitima politiska åsikter och verkliga hot mot demokratin.
