Soran Mamdani har nyligen svors in som borgmästare i New York, där han valde att göra det på Koranen. I sitt installationstal framhöll han kontrasten mellan ”kollektivismens värme” och ”oländlig individualism”. Detta väcker oro för vad som kan vara en ytterligare runda i den dödsdans som föreningen mellan socialister och invandrargrupper från tredje världen ofta leder till.
För några månader sedan belyste jag demokratins dödsspiral, och jag avslutade med att kalla det en dödsdans, vilket nu framstår som en ännu mer passande beskrivning. Att Mamdani svors in på Koranen har för det mesta gått obemärkt förbi, åtminstone utanför den snäva krets som faktiskt förstått de politiska följderna av massinvandring och islam. Många ser det förmodligen bara som ett oskyldigt uttryck för mångfald.
Det är lika begåvat som att betrakta ”politisk ideologi som politisk ideologi”. Mamdani framstår kanske inte främst som driven av islam, utan av socialism. Kombinationen av islam och socialism är dock inte ny. Båda ideologierna, oavsett om de är separata eller förenade, har alltid lett åt samma håll – rakt ner i asfalten.
Som tidigare nämnts finns det talrika exempel, endast i USA, på vad som inträffar när socialismen får fäste. Det handlar om en politik som aktivt attraherar grupper som röstar för bidrag och subventioner, ofta klädda i termen ”positiv särbehandling”. När en viss gräns nås, går det inte längre att ändra kurs. De grupper som röstar fram socialismen, eller islam, fortsätter att göra det oavsett hur mycket som förstörs omkring dem.
Det är irrelevant om samhället utanför deras hem faller samman i en våldsam kaos, ekonomisk misär eller förfall. De kommer ändå att rösta på samma typer av politiker, de som lovar mer bidrag och skattehöjningar, eller som Mamdani, pratar om ”kollektivismens värme”. Chicago och Detroit är två tydliga exempel på detta, med Los Angeles och San Francisco som ytterligare exempel. Nu riskerar även New York att hamna i en liknande situation.
Detta är inte enbart ett amerikanskt fenomen; det är bara där det är mest uppenbart just nu. Denna dödsdans pågår redan i Europa och i Sverige, men vi låtsas fortfarande som om vi står utanför. Malmö är ett särskilt talande exempel. Staden har under flera decennier styrts av samma politiska krafter, trots en eskalering av våld, parallellsamhällen och ett näringsliv som i praktiken flyr. Ändå fortsätter man att rösta på exakt samma skräp.
Politiken fungerar inte, men väljarkåren har förändrats på ett sätt som gör förbättringar omöjliga. När tillräckligt många röstar på bidrag och symbolpolitik får resultaten ingen betydelse längre. Stockholm och Göteborg är på väg åt samma håll, även om takten skiljer sig. I Stockholm döljs förfallet av kapital och gamla institutioner, men bakom fasaden ser vi samma mönster av ökad segregation och normalisering av kriminalitet.
Detta fenomen liknar det som skett i Sydafrika, där ANC gång på gång vinner val trots att landet kämpar med elavbrott och kollapsad infrastruktur. Det handlar inte längre om resultat, utan om identitet och lojalitet. När staten blir en utdelningsmaskin snarare än en samhällsbärare låser sig systemet. Misslyckandet blir permanent.
Det är detta som innebär att förfallet cementeras. Efter en viss punkt spelar det ingen roll hur illa det blir; väljarna har inget incitament att ändra kurs. Kaoset blir istället ett argument för mer av samma politik: högre skatter, fler bidrag och mer kollektivism. Precis som i USA och Sydafrika kommer de som varnar för dessa utvecklingar att avfärdas som alarmister tills det inte längre finns något kvar att rädda.
Det handlar inte längre om höger eller vänster i traditionell mening. Frågan är om demokratin fortfarande kan rätta till sina misstag, eller om den har fastnat i en självförstärkande dödsdans där samma koalition alltid vinner, oavsett hur mycket som förstörs omkring dem. Malmö är redan där. Göteborg är nära. Stockholm tror fortfarande att de är undantaget.
