När ärkebiskop Martin Modeus uppmanar till motstånd mot kristen nationalism, gör han det under förespeglingen av kärlek och inkludering. I praktiken innebär detta dock att han utesluter miljontals kristna, både i Sverige och globalt, vars tro inte passar in i Svenska kyrkans vänsterliberala samhällsprojekt. Det är inte nationalismens teologi som brister, utan snarare ärkebiskopens.
Modeus ger intryck av att det är omöjligt att vara både kristen och nationalist, trots att hans formella svar kan tyda på något annat. Hans debattartikel i DN är ett tydligt exempel på hur mjuka ord kan dölja hårda gränser: de som inte delar hans världsbild blir teologiskt misstänkliggjorda.
Det paradoxala i hans resonemang är påtagligt. Modeus säger sig bekämpa ”klantänkande”, men riktar istället ett brett angrepp mot kristna som bekänner sig till samma Gud och samma Bibel, men som inte delar hans värderingar kring migration och nationer. Den exkludering han kritiserar är precis den han utövar.
Enligt Modeus är nationalstaten nödvändig för lag och ordning, men han gör samtidigt nationalism till något moraliskt tvivelaktigt. Här krockar han inte bara med den historiska kristendomen, utan även med modern folkrätt. Varje folk har rätt till självbestämmande och ett territorium, vilket är en grundläggande princip för den internationella ordning han säger sig värna.
Kristendomen har sina rötter i judendomen, där det klart framgår att Gud utväljer ett folk och ger dem ett land. Tankarna kring Kanaans land är inte metaforiska, utan handlar om ett konkret territorium. De första kristna var judar och anslöt sig till detta arv. Tanken att ett folk har rätt till sitt land är alltså inte en strid mot kristen teologi, utan en del av dess tradition.
När Modeus hävdar att teologin är ”tydlig i sitt motstånd mot allt klantänkande”, förbiser han kristendomens egen historia. Att definiera sig som kristen i motsats till andra religioner är i sig en form av grupptillhörighet. Kristendomen har alltid innehållit tydliga interna gränser, och dessa har ibland lett till blodiga konflikter.
Modeus tar också ställning i migrationspolitiken och föreslår att det är kristet att ta emot nödlidande. Han undviker dock att nämna att majoriteten av dagens migranter inte är kristna, utan tillhör islam. Detta faktum har historiskt sett lett till spänningar, och att inte adressera dessa utmaningar kan ses som naivt.
Att skydda sitt land och sin kultur är inte oförenligt med kristen etik. Det handlar om ansvar gentemot det man fått förvalta, vilket är en central del av den kristna läran. Jesus liknelse om punden handlar just om detta ansvar. Den som försummar det han fått blir klandrad.
Modeus använder Jesus som argument mot nationalism, men även Jesus erkände gränser. Han botade inte alla och tog inte på sig ansvaret att rädda alla människor. Barmhärtighet förutsätter ansvar och begränsningar. Ett samhälle som försöker hjälpa alla riskerar att inte kunna hjälpa någon.
Svenska kyrkan har under de senaste decennierna blivit allt mer politiserad, och många traditionella kristna känner inte igen sin tro i detta. Medlemstalen sjunker och kyrkbänkarna gapar tomma. Många upplever att kyrkan har blivit en åsiktsaktör snarare än en plats för andlig tillbedjan.
När Modeus tar politisk ställning mot Sverigedemokraterna och kallar deras ledare Jimmie Åkesson för ”antikrist”, visar han att han utesluter en stor del av kyrkans medlemmar. Hur kan detta förenas med uppdraget att vara enande och välkomnande?
Modeus riktar kritik mot internationella exempel som Donald Trump och Viktor Orbán, men det är viktigt att notera att konservativ kristendom är en dominerande form globalt, medan Sverige är ett undantag. I detta perspektiv framstår Modeus snarare som en avvikelse än en representant för en bredare kristen tradition.
Kristen kärlek är inte gränslös sentimentalitet; den är förankrad i sanning och ansvar. Jesus avvisade inte lagen, utan bekräftade den. Att åberopa Jesus för att relativisera gränser och ansvar är en missuppfattning av hans budskap. Den som försöker omforma kyrkan till ett vänsterliberalt opinionsinstitut gör en konfiskation av tron.
Den som inte erkänner den kristna Guden och hans vilja har rätt att söka sig till andra andliga rörelser. Men att omforma kyrkan på det sätt Modeus föreslår är att avvika från den tradition och det ansvar som ligger i den kristna tron.
I ljuset av de utmaningar som världen står inför, är det tydligt att det är kyrkans ledning som utgör ett större hot mot kristendomen i Sverige än nationalism. En inkluderande hållning som utesluter egna medlemmar förnekar den teologiska traditionen och riskerar att förvandla kyrkan till ett politiskt verktyg.
