Det islamiska revolutionsgardet, känt som IRGC eller Pasdaran, är en av de mest centrala och hårda maktfaktorerna i den iranska regimen. Med en heltidspersonal som uppskattas till mellan 120 000 och 150 000 stridande har gardet nyligen mobiliserats i större skala, vilket har lett till en blodig situation under det senaste veckoslutet.
Iran har också en reguljär armé, Artesh, som består av över 400 000 man och vars primära uppgift är att skydda landets gränser. Till skillnad från Revolutionsgardet genomgår soldaterna i Artesh inte samma rigorösa ideologiska urval och indoktrinering, vilket gör att oppositionen sätter sitt hopp till eventuella avhopp från dess led.
Revolutionsgardet grundades på order av ayatolla Khomeini kort efter att han tog makten 1979. Khomeini hade bevittnat hur den tidigare regimen under shah Mohammad Reza föll när säkerhetsstyrkorna vägrade att agera mot civila. Regimen han skapade skulle inte ha en sådan svaghet, utan istället en kärna av hängivna soldater som var beredda att dö för både regimen och islam.
Mycket av det som är känsligt och hemligt inom diktaturen faller under Revolutionsgardets kontroll, inklusive Irans atomprogram, missilproduktion och även ekonomiska intressen. Detta har lett till att gardet har ett betydande inflytande över landets ekonomi. Även när handelssanktioner hävdes mellan 2015 och 2018, var gardets krav på delaktighet i lukrativa projekt ett hinder för utländska investeringar.
Den paramilitära gruppen Basij, som formellt har flera miljoner medlemmar men i praktiken färre, har använts för att slå ner motstånd. Basij-modellen, som först utvecklades i Syrien under Assads regim, liknar de beväpnade civila grupper som kallades ”shabiha”. Detta har även kopierats i Venezuela och har visat sig vara effektivt för att kväva protester.
Historiskt sett har Revolutionsgardet krossat stora folkuppror flera gånger, och mycket tyder på att de även denna gång kommer att lyckas, men till en hög kostnad i form av liv. Samtidigt utgör gardet ett allt mer akut hot mot regimens stabilitet. Dess kontroll över ekonomin och privilegier skapar en nöd som ledde till de senaste protesterna.
En person i Jerusalem sa nyligen till en släkting i Teheran: ”Jag skickar tusen dollar.” Svaret var: ”Jag har pengar, men det finns inget att köpa.” När valutan förlorar sitt värde, föredrar bönderna att spara sin skörd snarare än att sälja den till underpris. För att Iran ska återfå stabilitet och ett fungerande näringsliv krävs att Revolutionsgardets privilegier avskaffas. Frågan är vem som ska övertyga denna mäktiga överklass om att göra en sådan uppoffring.
