Donald Trumps senaste uttalanden om Grönland och hot mot Europa har skapat stor förundran. Det som framstår som ett uppseendeväckande agerande är i själva verket en del av hans välkända förhandlingstaktik, som har visat sig framgångsrik flera gånger tidigare. USA:s president tar ofta ett stort grepp i förhandlingar för att sedan kunna nöja sig med mindre, vilket i sin tur ger honom möjlighet att påstå att han uppnått betydande framsteg.
Under sitt första år har Trump lyckats åstadkomma vissa resultat genom att pressa sina motparter till förhandlingsbordet, bryta dödläge och skapa rörelse i frågor som tidigare stått still. Genom att skapa stress och utnyttja motpartens svagheter har han ökat osäkerheten och tvingat fram snabba beslut. Denna taktik har använts i flera olika situationer.
För det första, i konflikten i Ukraina använde Trump osäkerhet som ett verktyg för att öka trycket på Kiev. Genom att ifrågasätta USA:s stöd skapades en känsla av villkorlighet, vilket tvingade fram snabba förhandlingar. Resultatet blev en tillfällig lösning, men med en ökad känsla av osäkerhet för både Ukraina och dess allierade.
I Gaza presenterade Trump förslag som bedömdes som extrema, vilket förändrade förhandlingsramarna. Även om dessa förslag inte ledde till fred, resulterade de i tillfälliga vapenvilor och ökat humanitärt tillträde. Även här såldes det som ett framsteg.
Mot EU använde Trump tidsfrister och hot om tullar för att splittra och pressa fram ett förhandlingsläge. Deadlines har flyttats fram och tillbaka, vilket har skapat mer osäkerhet och lett till att EU har valt att förhandla hellre än att riskera eskalation. Även om inga långsiktiga avtal har nåtts, har detta skapat en form av stabilitet i det korta perspektivet.
Trump har också tillämpat samma strategi gentemot Kina, men med större försiktighet på grund av de globala ekonomiska riskerna. Hot om tullar och marknadsoro ledde till en tillfällig vapenvila, vilket Trump kunnat använda som ett framgångsargument.
Det är viktigt att notera att hotet mot Europa inte är en isolerad händelse; det är en del av den förhandlingstaktik som Trump har använt under lång tid. Den offentliga konfrontationen kan dock göra Trump mer beslutsam och mindre benägen att samarbeta.
För att hantera denna situation behöver Europas ledare agera strategiskt. När de gemensamt avfärdade Trumps tullhot som oacceptabla satte de en nödvändig gräns. Men det riskerar också att öka Trumps beslutsamhet. Därför måste Europa stärka sina alternativ och tydligt visa att hot inte leder till eftergifter.
Det är avgörande att EU kommunicerar sitt handlingsutrymme bortom relationerna med USA, inklusive att bygga upp sin egen industriella kapacitet och säkerhetsarrangemang. Genom att visa att tullhot inte fungerar som ett pressmedel kan dessa hot förlora sin verkan.
För att effektivt kunna förhandla med Trump bör Europa sätta tydliga gränser, men också hålla dörren öppen för seriösa samtal om säkerhet och samarbete. En kombination av fasthet och beredskap att förhandla är avgörande för att hantera hot.
Sist men inte minst, Europa bör sträva efter att nå ut till dem som står nära Trump, inklusive handelsrepresentanter och säkerhetsrådgivare. I förhandlingar med starkt persondrivna ledare är det ofta de som omger dem som kan påverka förändringar, snarare än själva ledaren.
Att förstå Trumps förhandlingslogik är avgörande. Han kan inleda med stora krav, men ofta nöjer han sig med mindre, vilket han sedan framhäver som en stor seger. För att Europa ska kunna påverka utfallen måste de nu följa upp sina tydliga gränser med en välplanerad förhandlingsstrategi.
