I nästan tre decennier har en svensk studie använts som ett centralt argument för att kvinnor måste ha betydligt högre meriter än män för att lyckas inom akademin. En ny och grundlig vetenskaplig omprövning visar dock att denna slutsats bygger på ett allvarligt misstag. Genom att korrekt analysera det ursprungliga materialet framgår det istället att män kan ha blivit diskriminerade genom att deras kompetens underskattats.
År 1997 publicerade forskarna Christine Wennerås och Agnes Wold en artikel i tidskriften Nature, vilken snabbt blev ikonisk i debatten om jämställdhet. De analyserade hur Medicinska forskningsrådet bedömde ansökningar om postdoktorala tjänster, och deras slutsats var att kvinnor behövde vara 2,4 gånger mer meriterade än män för att uppfattas som lika kompetenta. Detta tal spreds snabbt och blev en symbol för påstådd systematisk diskriminering av kvinnor inom akademin.
Trots den omfattande spridningen av studiens resultat har den aldrig genomgått en ordentlig verifiering. Originaldata har varit svårtillgängliga, och studiens status har gjort att få ifrågasatt dess resultat. Berättelsen passade in i en bredare samhällsdiskussion präglad av vänsterfeministiska perspektiv.
Det är först nu som forskarna Ulf Sandström och Ulla Riis har genomfört en grundlig analys av materialet och testat om de ursprungliga slutsatserna håller. I en ny studie publicerad i tidskriften Quantitative Science Studies har de återskapat hela analysen steg för steg. Genom att använda material från Riksarkivet och Medicinska forskningsrådets arkiv har de granskat beredningsgruppernas utlåtanden och kontrollerat alla datapunkter.
Sandström och Riis konstaterar: ”Vi bestämde oss för att göra om analysen från grunden”. Resultatet av deras arbete visar en helt annan bild än den som tidigare presenterats.
En central kritik mot den ursprungliga studien handlar om hur kompetens mättes. I Wennerås och Wolds forskning kopplades forskarnas kompetens till deras publikationer i vetenskapliga tidskrifter, baserat på förväntade citeringar. Detta ledde till en jämförelse mellan oförenliga områden, vilket Sandström och Riis beskriver som att ”äpplen jämfördes med päron”.
Forskningsfält har olika publiceringstraditioner. Till exempel publicerar prekliniska biomedicinare ofta många internationella artiklar med flera medförfattare, medan kliniska forskare publicerar färre artiklar. Dessa skillnader återspeglar ämneskulturer snarare än kön.
När Sandström och Riis tog hänsyn till dessa faktorer, försvann den påstådda könseffekten. Istället pekar resultaten på att högproduktiv mans kompetens kan ha undervärderats i bedömningarna.
En ytterligare aspekt som Wennerås och Wold inte beaktade var att anslagsfördelningen mellan beredningsgrupperna redan var fastslagen, vilket garanterade spridning mellan forskningsområden oavsett könsfördelning bland de sökande. Att bortse från denna struktur bidrog till den missvisande slutsatsen om diskriminering.
Sandström och Riis betonar att deras resultat inte innebär att akademin är helt fri från orättvisor. ”Våra resultat säger inte att systemet är jämställt, men att bevisen i just detta fall var svagare än man trott.” Denna omprövning visar hur viktigt det är att även de mest citerade och politiskt använda studierna utsätts för kritisk granskning, särskilt när de stödjer ett påstående som man kanske redan velat bevisa.
Att återvända till en ”oantastlig” studie är inte ett angrepp på tidigare forskare, utan en del av vetenskapens kärnuppdrag, säger Sandström och Riis. Deras nya analys bekräftar att Wennerås och Wold identifierade skillnader i bedömningarna, men rättar tolkningen genom att visa att dessa skillnader främst återspeglar strukturella och ämnesspecifika olikheter, inte könsdiskriminering.
Det är tydligt att vetenskapens trovärdighet bygger på en vilja att pröva, ompröva och korrigera sig själv.
