Det har uppstått en debatt om införandet av en miljardärsskatt, där både vänster- och högersidan uttrycker stöd för en sådan skatt riktad mot de allra rikaste. Detta blev tydligt i ett tal av Nooshi Dadgar som framhöll att ”de superrika också ska betala sin del”. Trots det breda stödet är det viktigt att granska de ekonomiska konsekvenserna av en sådan skatt.
Argumenten för en miljardärsskatt kretsar ofta kring att de rikaste har råd att betala, då deras förmögenheter skulle påverkas marginellt. Det påstås också att välfärden i Sverige är underfinansierad, och att en ny skatt skulle tillföra nödvändiga resurser. Det finns en moralisk aspekt i resonemangen, där det framhålls att medan vissa knappt har råd med hyra och mat, sitter miljardärer på stora summor som de inte kan spendera under flera livstider.
En annan vanlig argumentation handlar om att stora ekonomiska klyftor kan leda till minskad tillit och stabilitet i samhället. Tidigare finansminister Anders Borg har pekat på detta, även om hans inställning resulterade i motstånd mot att avskaffa värnskatten. Motståndare till en miljardärsskatt varnar för att detta skulle kunna förstöra tillväxten i landet.
Det är också värt att notera att de superrika ofta är företagare snarare än att de har stora summor på bankkonton. För att beskatta deras förmögenhet behöver de sälja sina aktier, vilket kan leda till problem. Gabriel Zucman, en av de främsta förespråkarna för miljardärsskatten, har föreslagit att skatten kan betalas i form av aktier, vilket skulle ge staten en delägarskap i dessa företag. Dessutom vill han att staten ska kunna eftertaxera dem som flyttar utomlands.
Enligt nationalekonomen Daniel Waldenström skulle en miljardärsskatt med en skattesats på 1 procent kunna generera ett begränsat belopp, med en total inkomst som högst kan uppgå till några miljarder kronor. Detta skulle endast öka skatteintäkterna med en bråkdel och skulle inte lösa problemen med finansieringen av välfärden. Om de rikaste skulle välja att flytta sina tillgångar utomlands skulle skatteintäkterna bli obefintliga.
Sverige har redan höga skattenivåer, och även om arvsskatten och förmögenhetsskatten har avskaffats, kvarstår en hög marginalskatt på arbete. Det är värt att nämna att finanseliten redan bidrar med betydande skattebelopp, vilket framgår av listor över de största skattebetalarna.
Frågan om sammanhållningen i Sverige är också relevant. Skulle en miljardärsskatt verkligen öka solidariteten? Det är osäkert, då det finns en låg grad av ”klassförakt” mot rika svenskar. Forskning av Rainer Zitelmann visar att svenskar har en relativt låg grad av social avundsjuka jämfört med andra länder.
Historiskt har Sverige sett en kapitalflykt under perioder av hög beskattning, vilket skedde på 1970- och 1980-talen. Nu ser vi liknande tendenser i Norge och Kalifornien, där hotet om en miljardärsskatt har fått personer med stora tillgångar att överväga att flytta. Om en miljardärsskatt införs i Sverige kan vi förvänta oss att entreprenörer och investerare drar sig tillbaka, vilket skulle göra Sverige fattigare.
