Det råder en förvånande diskrepans mellan hur vi talar om USA och dess agerande på den globala arenan. Enligt Anna-Lena Laurén är vårt språk när det gäller USA korrumperat, vilket tydliggörs när vi ser hur kidnappningen av Venezuelas president kallas en ”tillfångatagning”. Det är avgörande att vi sätter ord på verkligheten för att förstå den värld vi lever i.
En morgon i Berlin lyssnade jag på den tyska nyhetskanalen ARD, där nyhetsuppläsaren meddelade: ”I dag ska vi tala om konflikten om Grönland. USA vill gärna ha Grönland.” Detta lät inte som en beskrivning av ett mäktigt lands krav på ett mindre lands territorium. När USA kidnappade president Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores, använde svenska medier ord som ”tillfångata” och ”föra” dem till USA, där de ”åtalades”.
Det råder ingen tvekan om att Maduro och hans regering är kritiserade för brist på demokrati och korruption. Men folkrätten tillåter inte bortförande av en president, oavsett hans styre. Denna handling av USA kan inte beskrivas på annat sätt än kidnappning.
Under min tid i Ryssland hörde jag ofta anklagelser mot väst, som uttrycktes med stor säkerhet men ofta utan substans. Många ryssar upprepar det de hör från sina ledare. Det mest frekventa påståendet är att västvärlden tillämpar dubbla standarder. Men det är i själva verket Kreml som ofta gör just detta.
Ryssland anklagar Ukraina för att förtrycka rysktalande, medan de själva i praktiken utplånar minoritetsspråk i Sibirien. Samtidigt kallas Ukrainas allierade för amerikanska ”vasaller”, medan Ryssland strävar efter att etablera en sfär av klientstater i tidigare sovjetländer.
Västvärldens trovärdighet ifrågasätts, särskilt när vi ser på USA:s historia av olagliga ingripanden, som det förödande kriget i Irak. Det har länge funnits en blindhet bland europeiska ledare inför USA:s agerande, som nu börjar luckras upp.
För ett år sedan ställde jag en fråga till en finländsk militärledare om Finland hade en plan B ifall Ryssland anfaller och USA drar sig tillbaka. Hans svar var att Finland inte hade någon plan B. Ett år senare bekräftade Alexander Stubb i Davos att Finland kan mobilisera ett stort antal soldater snabbt och har ett av de största artillerierna i Europa.
Trots detta verkar språket fortfarande inte hänga med i beskrivningen av den aktuella situationen. Beslutsfattare och analytiker talar om att vi måste förstå ”den nya världsordningen”, vilket är en gåtfull slutsats. Har USA verkligen alltid följt folkrätten när det gynnat deras intressen, eller är detta en ny insikt?
Mark Carney talade i Davos om att den internationella världsordningen alltid varit delvis falsk, där stora länder följer reglerna selektivt. Men vi har valt att blunda för dessa fakta, trots att vi har dragit nytta av den gamla ordningen. Nu, när vi skördar frukterna av vår egen inkonsekvens, borde vi sluta att påstå att världen har förändrats. Den är fortfarande densamma.
