Fem år efter införandet av SCIP-databasen har många elektronikföretag fortfarande svårt att omsätta lagkraven i praktiken. Reglerna är inte nya, men osäkerheten kvarstår, inte så mycket kring vad lagen säger, utan hur kraven ska uppfyllas utan att det regulatoriska arbetet växer till en permanent administrativ börda.
Juhana Jaatinen, vd för RoHS Management Oy, framhäver i en intervju med Evertiq att det största hindret handlar om data snarare än medvetenhet eller tolkning av regelverket. ”I praktiken är den största utmaningen inte att förstå att SCIP finns. Den största utmaningen är att få tillgång till informationen i ett användbart format”, säger Jaatinen.
Moderna elektronikprodukter består av hundratals, ibland tusentals komponenter från leverantörer världen över. Trots att leverantörer ofta tillhandahåller materialdeklarationer är dessa sällan fullständiga, inkonsekventa eller baserade på olika standarder. Att omvandla denna fragmenterade information till den strikt strukturerade data som krävs i SCIP-databasen innebär att många företag tappar både tid och resurser.
Jaatinen påpekar att SVHC-listan uppdateras två gånger per år. Varje gång nya ämnen tillkommer måste företagen kontrollera om deras produkter påverkas. ”Efterlevnad är alltså inget man gör en gång och sedan kan bocka av”, understryker han.
För många organisationer flyttas fokus från lagtext till interna processer. Den avgörande frågan blir, enligt Jaatinen: Hur bygger vi ett system som är hanterbart och inte skapar en ständig administrativ belastning?
Trots flera års vägledning från myndigheter kommer SCIP-kraven fortfarande som en överraskning, särskilt för mindre företag. Jaatinen menar att små och medelstora tillverkare och importörer ofta utgår från att reglerna främst gäller stora koncerner eller kemikalieproducenter. ”I själva verket gäller skyldigheten alla företag som lanserar varor på EU-marknaden, om varorna innehåller SVHC-ämnen över gränsvärdet på 0,1 procent”, förklarar han.
En vanlig missuppfattning är att ansvaret ligger någon annanstans i leverantörskedjan, hos komponentleverantören eller varuegaren. Jaatinen varnar för att ett sådant antagande kan bli kostsamt. ”Skyldigheten gäller på varje relevant nivå i leverantörskedjan. Den kan inte överlåtast”, betonar han.
Den svaga länken i komplexa leverantörskedjor inom elektronik uppstår ofta långt innan någon information skickas till European Chemicals Agency (ECHA). Den svagaste punkten är vanligtvis insamlingen av SVHC-information från olika leverantörer, särskilt när det gäller kundanpassade komponenter eller processkemikalier som finns kvar i slutprodukten.
Jaatinen förklarar att det juridiska ansvaret för att lämna in SCIP-information alltid ligger hos det företag som släpper ut produkten på EU-marknaden, vilket innebär EU-tillverkaren eller importören om produkten kommer från ett land utanför EU. Även när leverantörer lämnar deklarationer måste företaget själv analysera, sammanställa och tolka informationen, vilket kan innebära granskning av tusentals dokument.
Enligt Jaatinen beror många av de kostnader och störningar som kopplas till SCIP på tajmingen. Företag upptäcker ofta SVHC-problem sent i produktutvecklingen, strax före marknadsintroduktion. ”Om en produkt innehåller SVHC-ämnen över gränsvärdet måste SCIP-anmälan vara inskickad innan produkten släpps ut på EU-marknaden. Upptäcks detta i sista stund kan det försena lanseringen, skapa extra administrativt arbete och öka kostnaderna”, säger han.
Jaatinen menar att lösningen är att integrera SCIP-kontroller redan i produktutvecklingsfasen, parallellt med andra krav på regelefterlevnad. Om frågan hanteras tidigt blir den förutsägbar och möjlig att planera, istället för störande. ”Om arbetet görs i rätt fas i produktens livscykel blir SCIP ett hanterbart steg i efterlevnadsarbetet istället för ett akut problem i slutskedet”, avslutar han.
Trots över tre decennier i elektronikbranschen ser Jaatinen fortfarande samma misstag hos företag i alla storlekar: man skjuter upp frågan. ”Det vanligaste misstaget är helt enkelt att ignorera skyldigheten eftersom den upplevs som för arbetskrävande och komplicerad”, säger han. När företag inför omfattande datakrav och nya rapporteringsverktyg väljer vissa att vänta, ibland på obestämd tid. ”I de flesta fall är problemet inte att efterlevnad är omöjlig, utan att företaget inte har definierat tydliga interna ansvar och praktiska rutiner”, sammanfattar Jaatinen.
När dessa grundförutsättningar finns på plats blir SCIP-rapportering en del av det löpande regelefterlevnadsarbetet. Risken ligger inte i lagstiftningen i sig, utan i att fortsätta underskatta behovet av ett systematiskt angreppssätt.
Mer om kraven kring SCIP-databasen för elektronikföretag kommer att tas upp under Evertiq Expo Tampere den 26 mars när Jaatinen kliver upp på scenen.
