Under jul- och nyårshelgen, en tid för gemenskap och glädje, upplever många svenskar en stark känsla av saknad. Enligt Mikael Rostila, professor, har sorg alltmer blivit en dold företeelse i vårt samhälle. Trots att cirka 5 procent av befolkningen förlorar en nära anhörig varje år, hanteras dessa känslor ofta i tysthet, vilket kan få allvarliga konsekvenser för den mentala hälsan.
Den moderna svensken lever under en ökad press att sträva efter personlig lycka, vilket gör att sorg och förlust snarare upplevs som hinder i detta sökande. Rostila framhäver att det sekulariserade samhället och det framväxande konsumtionssamhället har bidragit till en förminskning av sorgens plats i livet. När en anhörig dör, särskilt i ung ålder, blir det en chock som bryter mot våra förväntningar på ett långt liv.
Förväntningarna på att ensamt hantera sorg leder ofta till att människor sörjer i isolering. Detta dämpar möjligheten till stöd från samhället och förlänger sorgeprocessen, vilket i sin tur förvärrar hälsoproblemen. Enligt Rostila kan dold sorg leda till missbruk, depression och till och med självmord.
Det är särskilt under jul- och nyårshelger som risken för psykisk ohälsa ökar, och det finns grupper som är särskilt utsatta, som barn som förlorar en förälder eller som upplever traumatiska förluster. Dessa händelser kan ha långvariga effekter på hälsan och livskvaliteten.
För att motverka dessa negativa effekter föreslår Rostila att resurserna för anhörigstöd behöver öka. Idag avvisas många som söker hjälp på grund av bristande resurser. Exempelvis avvisades 40 procent av dem som sökte hjälp på Sorgmottagningen i Stockholm.
Stärkt stöd till anhöriga skulle inte bara förbättra folkhälsan utan även minska samhällskostnader relaterade till sjukskrivningar och rehabilitering. Rostila föreslår en nationell strategi för att förbättra stödet, inklusive inrättandet av sorgekoordinatorer inom sjukvården och att säkerställa regional jämlikhet i tillgången till sorgestöd.
Genom att erkänna och ge plats åt sorgen kan vi skapa ett samhälle där den har en självklar plats, och där förlust inte betraktas som ett hot mot vår strävan efter lycka.
