I över ett sekel har vården utgått ifrån att personer med parkinsons sjukdom mår bäst av att vila. Ny forskning visar dock att motion kan lindra symtom och potentiellt bromsa sjukdomens utveckling. Trots detta erbjuder Sverige väldigt lite träning för drabbade, vilket framgår av en debattartikel av företrädare för boxningsklubbar med parkinsonsjuka medlemmar.
Parkinsons sjukdom, den näst vanligaste neurodegenerativa sjukdomen efter Alzheimer, påverkar motorik, balans och tal. I dagsläget lever cirka 10 miljoner människor världen över med diagnosen, varav drygt 20 000 i Sverige. Symptomen inkluderar skakningar, stelhet och långsamma rörelser. Trots den stora spridningen är orsaken till sjukdomen fortfarande oklar, vilket gör situationen särskilt oroande.
Socialstyrelsens riktlinjer för vård av personer med parkinsons sjukdom, som senast reviderades 2022, tar inte tillräcklig hänsyn till vikten av fysisk träning. Enligt en europeisk studie erbjuds parkinsonsjuka i Sverige endast tio timmar träning per år, vilket är på en bottennivå jämfört med länder som Danmark och Tyskland som erbjuder avsevärt fler timmar.
Historiskt sett har en felaktig uppfattning, cementerad av Sir William Gowers år 1899, bidragit till att stillasittande har betraktats som det bästa alternativet för de drabbade. Det var först år 2003 som Dr. Jay Alberts observerade att intensiv cykling hade en positiv effekt på en patient, vilket utlöste en förändring i hur man såg på träningens roll i behandlingen av sjukdomen.
Inom de senaste åren har initiativ som Rock Steady Boxing, en organisation som erbjuder boxningsträning för parkinsonpatienter, vuxit fram. I Sverige har Narva boxningsklubb startat liknande program och sett positiva resultat i form av förbättrad livskvalitet för deltagarna. Dessa träningsmetoder har visat sig vara fria från negativa biverkningar, vilket skiljer dem från farmakologiska behandlingar.
Det finns en tydlig uppmaning till förändring. Fysisk aktivitet borde, precis som mediciner, vara en självklar del av behandlingen för parkinsonpatienter och även ersättas av sjukförsäkringen. Genom att införa krav på vårdkompletterande träning i det årliga regleringsbrevet till Riksidrottsförbundet kan Sverige erkänna träningens medicinska värde.
Att integrera motion som en del av behandlingarna för parkinson skulle inte bara gynna de drabbade utan även skapa en modell för behandling av andra neurologiska och kroniska sjukdomar. Det är dags att Sverige anpassar sig till den vetenskapliga utvecklingen och ser intensiv träning som en kraftfull metod för att förbättra livskvaliteten för parkinsonpatienter.
