Christer, 76, har efter ett långt yrkesliv som dekoratör och reklamtecknare sett fram emot en trygg ålderdom. Idag sitter han i rullstol, plågad av kronisk smärta, och beskriver sin vardag som fylld av ensamhet, tidsstress och svårigheter att göra sig förstådd.
Hans upplevelser speglar en bild av äldreomsorgen som redan rapporterats av Samnytt, där personalbrist, språkproblem och otrygghet är vanligt förekommande i berättelser från både boende och personal.
Under det senaste året har Samnytt publicerat flera artiklar som belyser den växande oron inom svensk äldreomsorg, där brister i kontroll, språkbarriärer och ensamarbete bakom stängda dörrar har blivit allt vanligare. Berättelser från personal, anhöriga och boende visar på en verksamhet där svenska språket knappt talas, och där tidspress och hög personalomsättning påverkar både kvalitet och trygghet.
Christer möter Samnytt på ett äldreboende på Lidingö. Vi sitter vid ett av matsalsborden när han ber om hjälp att lägga armen rätt mot armstödet för att lindra smärtan när han ska använda skeden. ”Om du trycker in armvecket lite mot sidan så gör det mindre ont,” förklarar han. Efter en stund tillägger han: ”Det är ju ingen här som förstår vad man säger på svenska, så jag passar på nu när du är här.”
Christer har ett långt arbetsliv bakom sig, men en olycka under en förflyttning har lämnat honom med bestående besvär. Han känner att personalen ibland inte förstår hans behov, vilket leder till att hans önskemål inte alltid blir tillgodosedda. ”Det är svårt att göra sig förstådd ibland och då blir det missförstånd,” säger han.
Flytten till äldreboendet var nödvändig på grund av hans ökade hjälpbehov efter olyckan. Nu, knappt ett år senare, beskriver han att han ibland känner sig övergiven och att det kan vara en jobbig tillvaro. ”Man vet inte riktigt vad som kommer att hända från dag till dag,” förklarar han.
Även om det praktiska ofta fungerar, upplever han att personalen har bråttom. ”De säger att de inte hinner nu och får komma tillbaka senare,” berättar han. Tidsbristen är ett återkommande tema i intervjuer med undersköterskor, som beskriver en pressad arbetsmiljö där varje insats är tidsstyrd.
Språkproblem är ett annat hinder som Christer känner igen. ”Förstår du alltid vad personalen säger till dig och känner du att de förstår vad du behöver?” frågar Samnytt. ”Nej. Ibland känns det som att de inte förstår vad jag behöver. Och då blir det inte gjort,” svarar Christer.
Han berättar att det kan handla om medicinska behov som är svåra att förklara, vilket ofta leder till missförstånd. ”Kritiserar man någonting av det här så kallas man ju främlingsfientlig. Men det handlar ju inte om det,” säger han.
Flera undersköterskor har under tidigare intervjuer pekat på kommunikationens avgörande roll för både säkerhet och trygghet i arbetet med äldre. Christer känner sig ofta ensam och berättar om två vänner han brukade umgås med, som flyttades till ett annat rum utan att han blev tillfrågad.
Under samtalet nämner Christer de uppmärksammade övergreppen inom äldreomsorgen, men han skakar bara på huvudet. ”Jag fattar inte någonting. Hur kan det bli så? Man har ingen koll på vilka man tar in utifrån,” säger han.
Trots att han själv inte har upplevt några övergrepp på sitt boende, har han inte heller stött på någon svensk person bland personalen. ”Nej, inte så länge jag har varit här,” konstaterar han.
Christer reflekterar över hur Sverige har förändrats sedan han gick i pension, med en befolkning som har ökat markant, delvis på grund av massinvandring. Han upplever att äldreomsorgen nu har blivit en sektor där nyanlända ska etableras på arbetsmarknaden.
Genom olika former av subventionerade anställningar står staten ofta för en del av lönekostnaderna inom äldreomsorgen. Kritiker menar att detta påverkar rekryteringen och leder till att färre svenskar anställs. Samtidigt framhålls att få vill arbeta inom dessa yrken, vilket ifrågasätter den rådande bilden av bristen på svensk personal.
För Christer är trygghet inte bara en fråga om att förstå språket, utan även att vara omgiven av människor vars normer och värderingar känns bekanta. ”Men det får man ju inte säga för då blir man en hatare,” säger han, och tillägger: ”Kritiserar man något av det här så kallas man främlingsfientlig. Men det handlar ju inte om det.” Han poängterar vikten av respekt i vardagen, både för sig själv och för personalen.
Christer avslutar med att uppmana politiker och ansvariga att verkligen försöka förstå hur det är att leva i hans situation. ”De borde sätta sig i min situation och försöka förstå hur det känns,” säger han.
Hans berättelse är inte unik, utan speglar en allmän oro som många äldre uttrycker. I tidigare intervjuer med både personal och boende har Samnytt återkommande stött på en bild av en äldreomsorg som i vissa avseenden fungerar, men där tidsbrist, språkproblem och brist på kontinuitet hotar tryggheten och livskvaliteten för de mest sårbara i samhället.
