När nyårsafton närmar sig börjar många planera sin kväll redan i oktober, vilket ofta leder till en känsla av ångest. Frågor som ”Ska jag fira med dessa personer eller vänta på något bättre?” dyker upp. Det handlar om att skapa den perfekta kvällen, men verkligheten är ofta en annan.
Den efterlängtade nyårsmiddagen börjar med samtal om året som gått och en viss stämning infinner sig. Plötsligt hörs en kommentar som uttrycker en blandning av hopp och uppgivenhet: ”Mitt nästa år kan åtminstone inte bli sämre än det här.” Stämningen kan snabbt bli dyster, och för att lätta på den tryckande känslan häller man upp mer bubbel.
För barnen är socker den kraftfulla energikällan som håller dem vakna, medan unga vuxna ibland överdriver alkoholkonsumtionen. Nyårsafton blir en kväll av hastigt fångade ögonblick, där man hellre ser raketerna genom telefonens kamera än med blotta ögat. Vid tolvslaget skickas sms till alla man känner: ”Gott nytt år!” Samtidigt gnager skuld över hur fyrverkerier påverkar husdjuren.
Vädret kan vara regnigt, och om man har otur kan man få en snöboll i ögat av en lekfull unge. Kanske är det bäst att kvällen tar slut där. Känslan är att nyårsafton alltid kämpar med förväntningarna på att vara en toppennatt. Men varför känner så många press inför detta firande?
Enligt Max Hjelm handlar det om en tradition som saknar djupare betydelse. Det finns ingen nyfödd profet som ger traditionen liv, ingen tomtefar som sprider glädje. Nyår är en tid av masspsykos där man känner att ”alla” måste fira, vilket skapar en press att delta. Men vad gör man när traditionen i sig inte bär någon riktig mening?
Så när nyårsafton är över ser många hellre fram emot den första januari, en dag som troligen blir lika bra eller dålig som man förväntar sig.
