Berättelsen om den åtta månader gamla pojken Emanuel, som ”ska utvisas till Iran”, har fått stor uppmärksamhet i samband med den pågående valrörelsen. Men bakom rubrikerna döljer sig ett beslut som varken borde ha fattats eller kunnat verkställas. Familjen har en lång historia av avslag och nya ansökningar, och rapporteringen har ofta utelämnat avgörande kontext.
Det var Sveriges Radio som först publicerade historien om Emanuel. Rubriken var dramatisk och vinkeln tydlig. Fallet användes snabbt som symbol för konsekvenserna av migrationspolitiken som infördes genom Tidoöavtalet. Men flera centrala fakta förbisågs eller hamnade i skymundan. Beslutet har överklagats och är därmed inte verkställbart, och även om det inte hade överklagats skulle det ändå inte ha kunnat verkställas. Barnkonventionen och andra lagar, tillsammans med grundläggande etik, förhindrar att ett barn slits från sina föräldrar och sätts ensamt på ett plan till ett främmande land. Detta är något som de handläggare på Migrationsverket som fattade beslutet vet och förstår, liksom varje journalist som rapporterat om det och varje politiker som kommenterat.
Trots detta låtsas många att de inte förstår. Syftet är uppenbart: att svartmåla Tidoöregeringen och Sverigedemokraterna, samt att sänka ribban för den politiska debatten i början av valrörelsen. Förvänta dig mer av detta framöver, med fler exempel som kommer att användas för att påverka opinionen.
Föräldrarnas arbetstillstånd ska prövas på nytt inom några månader, och med de nya, stramare reglerna är det troligt att de får avslag och måste återvända till Iran. Deras ärendehistorik, som sträcker sig över sju år, visar att de borde ha lämnat Sverige för länge sedan, långt innan Emanuel föddes. Båda föräldrarna har fått sina utvisningsbeslut noga prövade redan år 2020.
Om föräldrarna mot förmodan lyckas stanna i Sverige ytterligare en gång under den utdragna ärendeprocessen kommer även Emanuel att få stanna. Beslutet om att utvisa barnet var helt onödigt att fatta, om det inte finns en dold agenda bakom.
Det är värt att notera att beslutet om Emanuel togs innan föräldrarnas ärenden hade prövats, vilket indikerar en form av myndighetsaktivism i samarbete med skattefinansierad media. Reportern bakom inslaget, Helena Björk på Sveriges Radio, erkände senare att formuleringen kunde ha varit annorlunda, men detta är ett understatement som inte är tillräckligt som förklaring från Public Service.
Bilden av att Sverige utvisar spädbarn har redan satt sig hos många svenskar, och Björk och hennes kollegor kommer sannolikt inte att göra skadan ogjord. Ingen av de involverade, inklusive ledare för Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, ifrågasatte det orimliga i att ett sådant beslut hade fattats. Ingen ställde de rätta frågorna eller drog de viktiga slutsatserna.
Det är kritiskt att notera att nyhetsjournalistikens uppgift är att ge en rättvisande bild, snarare än att maximera känsloreaktioner genom att exploatera barn. Det är en fråga som borde tas på största allvar. Det verkliga problemet är inte att vi har lagar som kan missbrukas, utan att vi har beslutsfattare och journalister som inte drar sig för att utnyttja systemet för egna syften.
Fallet med Emanuel återspeglar ett större demokratiproblem i Sverige, där myndigheter och media ibland agerar i enlighet med egna intressen snarare än att säkerställa en rättvis och transparent process. Det är avgörande för demokratin att vi har en journalistik som rapporterar konsekvent och korrekt, så att väljarna kan fatta informerade beslut i valet.
