När ärkebiskop Martin Modeus uppmanar till ”motstånd” mot kristen nationalism, gör han det i kärlekens och inkluderingens namn. I praktiken exkluderar han dock miljontals kristna, både i Sverige och internationellt, vars tro inte passar in i Svenska kyrkans vänsterliberala agenda. Det är inte nationalismens teologi som har brister, utan snarare den som Modeus företräder.
Modeus hävdar att man inte kan vara både kristen och nationalist, trots att han formellt sett säger att det är möjligt. Hans debattartikel i DN (26-01-06) exemplifierar hur mjuka ord kan dölja hårda gränser: den som inte delar hans värderingar stämplas teologiskt som misstänkt.
Det är en uppenbar paradox. Modeus säger sig bekämpa ”klantänkande”, men riktar ett generellt angrepp mot kristna som bekänner samma Gud och Bibel, men som inte ställer sig bakom hans värderingar kring migration och nationer. Den exkludering han kritiserar är precis den han själv tillämpar.
Modeus erkänner att nationalstaten är nödvändig för lag och ordning, men han gör nationalism till något moraliskt diskutabelt. Här krockar han inte bara med historisk kristendom, utan också med modern folkrätt. Enligt folkrätten har varje folk rätt till självbestämmande och territorium, en princip som inte är nationalistisk utan snarare en grundförutsättning för den internationella ordning som Modeus säger sig värna om.
Kristendomen har sina rötter i judendomen, där det tydligt framgår att Gud utväljer ett folk och ger det ett land. Idén att en nation har rätt till sitt territorium är därför inte en avvikelse från kristen teologi, utan en del av dess arv. Modeus bortser från detta när han kritiserar ”klantänkande”. Att definiera sig som kristen i motsats till andra religioner är i sig en form av tillhörighet.
Vidare tar Modeus avstamp i migrationsfrågor och påstår att det är kristet att ta emot alla nödlidande, även i ett litet land som Sverige. Han undviker dock att adressera det faktum att majoriteten av dagens migranter inte är kristna, utan tillhör islam. Islam har historiskt ofta varit fientligt inställd mot både kristna och judar.
Att värna om sitt land och sin kultur är inte oförenligt med kristen etik. Det handlar om ett ansvar att förvalta det man fått, vilket är centralt i kristen tro. Jesus liknelse om pundet (Luk 19:11–27) betonar detta ansvar.
Modeus använder Jesus som argument mot nationalism, men även Jesus erkände gränser. Han botade inte alla och tog inte på sig ansvaret att rädda alla. Barmhärtighet förutsätter ansvar och begränsning, och ett samhälle som försöker hjälpa alla riskerar att inte kunna hjälpa någon. Att förvalta ett land och ett folk är därför inte okristligt, utan en del av det ansvar som Gud påbjuder.
Svenska kyrkan har under de senaste decennierna profilerat sig som en världslig aktör med fokus på hög invandring och interreligiös relativism. Många traditionella kristna känner sig främmande inför detta, och medlemstalen rasar. Kyrkbänkarna gapar tomma, vilket inte enbart kan förklaras med allmän sekularisering.
När Modeus adresserar Sverigedemokraterna och kallar deras ledare Jimmie Åkesson för ”antikrist”, visar han att han stänger dörren för en fjärdedel av väljarna. Hur detta rimmar med hans uppdrag som enande och kärleksfull ledare i en folkkyrka är oklart.
I internationell kontext är konservativ kristendom den dominerande formen i stora delar av världen. Det är Sverige som är undantaget, och Modeus står i detta perspektiv snarare som en avvikelse än som en representant för en bredare kristen tradition. Hans tolkningar av teologin är inte självklara, utan konstruerade och ifrågasatta av många troende.
Kärleken i kristendomen är inte en gränslös sentimentalitet, utan förankrad i sanning och ansvar. Jesus förlät syndaren, men upphävde inte lagen. Att använda Jesus för att relativisera gränser och ansvar är en form av pseudo-teologi.
Modeus försöker omforma kristendomen till något den inte är, vilket urholkar dess verkliga innehåll. De som inte identifierar sig med hans syn på Gud och etik har rätt att söka sig till andra andliga rörelser. Men att omvandla kyrkan till ett vänsterliberalt opinionsinstitut är en form av konfiskation av tro.
Det är inte nationalism som hotar kristendomen i Sverige, utan en kyrkoledning som, i inkluderingens namn, utesluter sina egna och förnekar sin teologiska tradition.
Modeus attack mot kristna nationalister kan ses som en indikation på att det pågår en kamp om kyrkans själ, där vänsterliberalismen kämpar för att behålla sitt grepp, men i slutändan är dömd att förlora.
