Det finns en växande trend att återvända till realismen inom internationell politik, särskilt i ljuset av Rysslands aggression mot Ukraina. Andreas Johansson Heino, doktor i statsvetenskap och kolumnist, analyserar denna utveckling och framhäver behovet av att inkludera ett konstruktivistiskt perspektiv för att få en mer nyanserad bild.
När realismen ser Rysslands krig som en kamp för stormakters säkerhet och intressen, erbjuder konstruktivismen en mer kritisk syn. Den ifrågasätter nationalismens grundläggande frågor: Vems historia är det vi berättar? Vilken stormakt representerar vi? Vems säkerhet prioriteras?
Historiskt sett har realismen haft en underdog-position i Sverige, där många har fördömt allt som har kopplingar till postmodernism och dess idéer. Detta är synd, menar Johansson Heino, eftersom konstruktivismen kan ge oss viktiga insikter i hur identitet, normer och självbilder formar politiska handlingar.
Frågor som rör identitet är avgörande i dagens konfliktlandskap. Är Ryssland en stat som strävar efter makt, eller ett imperium med historiska anspråk? Hur definierar Ukraina sin plats i världen? Ska Sverige sträva efter att vara en moralisk stormakt eller anpassa sig som ett europeiskt land?
Realism och liberalism kan vara otillräckliga för att besvara sådana frågor, medan konstruktivismen belyser att normer och identitet spelar en central roll i hur stater agerar. Till exempel kan stater avstå från att maximera sina intressen på grund av normer de följer.
En ytterligare styrka hos konstruktivismen är dess syn på säkerhetshot som en produkt av politisk konkurrens, snarare än objektiva fakta. Det finns starka argument för att Ryssland utgör ett allvarligt hot mot Sverige, men det finns också andra hot, som den växande terrorismen kopplad till våldsbejakande islamism och klimatförändringar, som kräver uppmärksamhet.
Populäriteten för olika teorier inom internationell politik har alltid varit kopplad till den aktuella globala situationen. Realismen blommade under kalla kriget, medan liberalismen fick en stark ställning under avspänningens tid. Konstruktivismen fick sin plats när den gamla världsordningen började falla samman.
I dagens turbulenta klimat, där krig och säkerhet allt oftare motiveras med historiska och moraliska argument, är det konstruktivismen som kan ge de mest intressanta och utmanande insikterna. Johansson Heino avslutar med att betona vikten av att ifrågasätta de nationalistiska narrativen som finns i diskussionerna kring säkerhet och identitet.
