Under de senaste dagarna har Expressen publicerat artiklar som för bara ett decennium sedan hade betraktats som ”rasistiska” och ”extrema”. Det är inte innehållet som har förändrats, utan avsändaren. Det som tidigare förde Sverigedemokraterna och alternativa medier till status av paria har nu blivit accepterad journalistik. Trots detta har ingen ursäkt eller upprättelse till dem som först larmade om dessa frågor kommit.
Istället tar Expressen en historisk revisionistisk approach och framhäver sig själva som pionjärer inom journalistik som avser att belysa migrationspolitiska problem som de själva bidragit till. Detta hyckleri är tydligt då tidningen nu publicerar artiklar om våldsbrott inom äldreomsorgen, med fokus på namngivna misstänkta, samtliga med utländsk bakgrund, och framhäver dessa som avslöjanden av vikt för samhället.
Problemet är att samma tidning under många år motarbetade denna typ av rapportering när den utfördes av andra. När Sverigedemokraterna och andra invandringskritiska röster påtalade samband mellan okontrollerad migration och brottslighet, möttes de inte av saklig debatt utan av moraliserande kampanjer. De stämplades som rasister och extremister, och deras innehåll ansågs som ”hat” snarare än journalistik.
En av de mest framträdande kritikerna av Sverigedemokraterna var David Baas, som under många år publicerade artiklar som ofta innehöll påståenden om kopplingar till rasism och extremism. Hans arbete kulminerade i boken ”Segra eller dö”, som publicerades av samma mediehus som drev en intensiv bevakning mot Sverigedemokraterna.
Inför riksdagsvalet 2010 publicerade Anna Dahlberg, dåvarande politiska redaktör, en ledartext där hon uppmanade läsarna att ”rösta nej till hatet”. Denna retorik fördömde Sverigedemokraterna, och illustrationen av en nedtrampad valsedel var en symbolisk förnedring av ett riksdagsparti och dess väljare.
Trots att opinionen har förändrats, saknas det fortfarande en ursäkt från Expressen till Sverigedemokraterna för den tidigare stigmatiseringen. Istället fortsätter tidningen att demonisera den Sverigevänliga rörelsen samtidigt som de nu producerar innehåll som de en gång fördömde.
För många är det tydligt att Expressen nu försöker tillbaka vinna en läsekrets som de förlorat till alternativa medier genom att anta en journalistisk stil som liknar den som tidigare kallades hatfylld. Det är en osmaklig uppvisning av hyckleri, där tidningen tjänar pengar på att ”avslöja” problem som de själva varit medskyldiga till att skapa.
Det är en påminnelse om hur viktigt det är att granska mediernas roll och ansvar i samhällsdebatten, särskilt när de nu rapporterar om de konsekvenser som Sverigedemokraterna varnade för redan tidigare. Om Expressen hade lyssnat på kritiken istället för att fördöma, kunde Sverige idag ha varit i en helt annan situation.
