Den svenska feminismen har hamnat i en besynnerlig allians med islamismen, en ideologi som systematiskt förslavar kvinnor. Det väcker frågor om hur en rörelse som påstår sig försvara kvinnors rättigheter kan stödja en ideologi som motverkar dessa rättigheter.
Förändringen i feminismens ideologiska inriktning, där motståndet mot Väst och ”den vita mannen” har blivit central, har lett till att kvinnor och deras lidande relativiseras. Istället för att sätta fokus på kvinnors faktiska liv och frihet, prioriteras lojaliteten till ett större ideologiskt narrativ, vilket innebär samarbete med brutala kvinnoförtryckande rörelser.
Ett utslag av denna ideologiska förskjutning blev tydligt när den amerikanska filosofen Judith Butler efter den 7 oktober 2023, då Hamas genomförde brutala massakrer, beskrev attackerna som ”väpnat motstånd” snarare än terrorism. Denna retorik har blivit vanlig bland vissa feminister och islamism-apologeter i Sverige, inklusive Greta Thunberg.
Butlers position är inte ett olyckligt ordval, utan en klassificering som placerar gärningen i ett moraliskt ramverk där förövarens ideologiska hemvist väger tyngre än offrens lidande. Hamas är en islamistisk terrororganisation vars ideologi bygger på religiös totalitarism och kvinnoförtryck, men detta tycks inte hindra en del inom västerländsk feminism från att beskriva dem som en del av en global anti-imperialistisk rörelse.
Den gemensamma fienden, den västerländska, sekulära, vita mannen, blir viktigare än kvinnors liv. När våld riktas mot denne upphör det att vara ett moraliskt problem. Exempelvis när kvinnor i Iran dödas för att de inte bär slöja, är svaret från svenska feminister ofta tystnad, samtidigt som hijaben romantiseras som en symbol för frihet.
Samma tystnad observeras i samband med kvinnoförtryck i Afghanistan, där kvinnor inte får arbeta eller studera, och flickor utestängs från skolor. Detta är kärnan i islamismen, men bemöts ofta med relativisering från de rörelser i Väst som i stället fokuserar på mindre betydelsefulla frågor.
Den feminism som en gång kämpade för kvinnors frigörelse har i dag blivit en ideologisk apparat, där kvinnors lidanden reduceras till brickor i ett större geopolitiskt spel. Det är inte längre tillräckligt att se feminism som en god kraft; den måste bedömas utifrån sina faktiska allianser och prioriteringar.
Den allians som nu bildas mellan feminism och islamism visar på en allvarlig moralisk kollaps. När en ledande feministisk teoretiker kallar en islamistisk massaker för ”väpnat motstånd” har något brutit samman. Det handlar inte längre om idealen för kvinnokamp, utan om feminismens verkliga konsekvenser.
Ideologier existerar genom sina utövare och de val som görs. När en ideologi gång på gång hamnar på samma sida som förtryckare, terrorister och teokrater, är det inte längre meningsfullt att diskutera vad den ”egentligen” borde vara. Den är vad den är.
