Yttrandefriheten är ofta det första offret i konflikter. I många fall är det ockupationsmakten som tystar, medan de ockuperade ofta tystnar av rädsla. Det som är mer oroande är när fria samhällen börjar tillämpa undantagsmetoder mot det fria ordet, långt ifrån konfliktens hetta. Ett aktuellt exempel är EU:s beslut att införa stränga sanktioner mot den före detta Nato-tjänstemannen Jacques Baud.
Baud har varken åtalats eller prövats i domstol, utan hans tillgångar har frysts genom ett politiskt beslut från unionen. Motiveringen är att han genom sina böcker, intervjuer och poddar anses agera som ett ”språkrör för prorysk propaganda” och därmed bidra till en informationsmanipulation som hotar Ukrainas säkerhet.
Man kan ha en åsikt om Bauds analyser och ifrågasätta deras riktighet. Men i en rättsstat bör argument bemötas med argument, inte med ekonomisk strypning från politiska organ.
Det är en farlig utveckling när ett lands grundläggande rättigheter, såsom yttrande- och åsiktsfrihet, kan inskränkas utan rättslig prövning. Vem kan bli nästa offer för sådana åtgärder? När börjar detta ske på bred front? Det finns en oro för att Bryssel kan besluta sig för att tysta fler obekväma röster med retorik som påminner om de metoder som används i diktaturer.
Det är viktigt att notera att hotet från rysk informationspåverkan är verkligt, och EU har all rätt att ta det på allvar. Men hur dessa verktyg används och avsaknaden av kontrollfunktioner förhindrar missbruk är en annan fråga. Riktade sanktioner är avsedda för dem som finansierar eller utför brottsliga handlingar, inte för enskilda analytiker.
Begrepp som ”informationsmanipulation” kan vara vaga och riskerar att leda till kriminalisering av åsikter. Vad händer med yttrandefriheten om vi kriminaliserar åsikter som gynnar en främmande makts intressen? Det kan få allvarliga konsekvenser för forskare, journalister och debattörer, som riskerar att drabbas av personliga och ekonomiska konsekvenser om de avviker för mycket från den officiella linjen.
Försvaret av Ukraina mot rysk aggression är legitimt, men det är avgörande att EU håller sig till rättsstatens principer, inklusive proportionerlighet och maktdelning. Om politiska organ kan utdela straffliknande åtgärder utan föregående rättslig prövning urholkas dessa principer, oavsett hur ädla syftena kan verka.
Historien visar att undantagsåtgärder som införs under kriser ofta fortsätter att existera i fredstid. När dessa verktyg väl är på plats, sänks tröskeln för att använda dem igen. Om EU verkligen vill försvara demokratin, måste även obekväma röster få höras. Annars riskerar unionen att vinna i informationskriget till priset av den rättsstatlighet som den påstår sig försvara. Det vore en paradox.
