Zara Larssons senaste politiska uttalanden på sociala medier har skapat starka reaktioner och blivit en katalysator för en djupare diskussion om dagens aktivism och de moraliska och ideologiska normerna i samhället.
Popstjärnans yttranden kan fungera som utgångspunkt för en kritisk granskning av socialism, migrationspolitik och feminism, samt det moraliska förfall som beskrivs av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche i hans verk ”Så talade Zarathustra”.
Verket, känt för sin musikaftal av Richard Strauss och använt i Stanley Kubricks film ”2001: En rymdodyssé”, innehåller djupgående reflektioner om moralens tillstånd. Nietzsche tar upp begrepp som ”Gud är död” och ”Övermänniska”, idéer som ofta missförståtts och felaktigt kopplats till totalitära regimer.
I kontrast till dessa filosofiska insikter står Zara Larsson, som ofta framstår som en person med begränsad förståelse för de frågor hon yttrar sig om. Hennes reaktioner kring dödsskjutningen av en kvinna i Minneapolis av en ICE-agent har fått stort genomslag, där hon uttrycker motstånd mot den amerikanska migrationspolisen.
Larsson har också deklarerat sin kärlek för kriminella, HBTQ-personer och aborter, vilket väcker frågor om hennes syn på dessa komplexa ämnen. Det är oklart om hon provocerar medvetet eller om hon är en oförstående vänsteraktivist. Det senare verkar mer troligt.
Frågan om vilken typ av socialism Larsson stödjer är också intressant. Är det den som existerade i det forna Sovjetunionen, där tusentals människor förlorade sina liv i Gulag? Eller beundrar hon Pol Pot, vars regim utrotade en stor del av Kambodjas befolkning? Kanske stödjer hon Venezuelas nuvarande ledare, vars styre har lett till en allvarlig ekonomisk kris.
Larsson talar också entusiastiskt om aborter, vilket kan tolkas som att hon romantiserar något som för många kvinnor är en svår och smärtsam process. Att älska aborter är en helt annan sak än att stödja rätten till abort. Det är en skillnad som ofta förbises av radikalfeminister.
Vidare ifrågasätter Larssons kärlek till invandrare, då hon själv bor långt ifrån de områden där många av dessa personer lever. Om hennes kärlek är äkta, varför väljer hon då att inte bo i områden som Rinkeby eller Husby där många invandrare bor?
Det är viktigt att notera att Larsson uttrycker en fascination för kriminella, men det är en sak att uppskatta dem i filmer och en helt annan att möta dem i verkligheten. Verkliga möten med kriminella är ofta långt ifrån romantiska och kan vara farliga.
Diskussionen om dödsskjutningen i Minneapolis är komplex. Att händelsen var tragisk innebär inte att jakten på illegala immigranter i USA ska avslutas. Gränser mellan länder finns av en anledning, och okontrollerad invandring har skapat betydande problem.
Larssons uttalanden kan ses som en del av en större trend där vulgärfeminism bidrar till det moraliska förfall som Nietzsche varnade för. När kvinnor i högre grad intar ledande positioner och ifrågasätter traditionella normer, kan det leda till spänningar och polarisering i samhället.
Om Larsson avser att provocera och ”trolla” debatten är det en skicklig strategi, men det finns också en risk att många unga kvinnor på allvar menar sina ord. Det är värt att reflektera över hur dessa diskussioner formar vår kultur och samhälle.
Avslutningsvis kan man fråga sig om det är den yngre generationen kvinnor som blir de mest hängivna anhängarna av dessa idéer, som Orwell beskrev i sitt verk ”1984”.
