Under ett besök i Biskopsgården stötte jag på en man som delade sin livsdröm om att bli pilot. Hans berättelse blev en påminnelse om livets oförutsägbara vändningar.
”Messa när du kommer hem”, brukade en vän säga efter nattens festligheter i Göteborg. Jag uppskattade hennes omtanke, men kände också en irritation. Det var i början av 2000-talet när jag flyttade ihop med min dåvarande pojkvän i Biskopsgården. Området, som min vän ansåg vara farligt, var för mig en plats där barn lekte på innergården och sprang emot mig för att ge mig kramar efter jobbet. Jag minns ljumma sommarkvällar och promenader i Svarta Mosse.
Mycket har förändrats sedan dess, en långvarig konflikt mellan kriminella gäng har påverkat området, men när jag återvänder ser jag samma vardag som jag minns. Biskopsgården är så mycket mer än det som ofta framställs i media. Jag tänker på matbutiken på torget, där man under sommaren kan hitta de mest saftiga vattenmeloner. Butiksägaren, en självsäker konnässör, vet exakt när han ska importera meloner från olika länder för att maximera sötman.
Vid en läxhjälpsträff träffade jag en åttaårig flicka som kämpade med att läsa, trots sina stora och perfekta bokstäver. Hennes mamma berättade om flickans kamp mot en hjärntumör och hur de lyckats övervinna svårigheterna. ”Jag var livrädd. Men när jag började acceptera situationen vände allt”, sa hon. Flickan var nu sprallig som tidigare, ivrig att ta igen förlorad tid, och hennes mamma tackade både Gud och Sahlgrenska sjukhuset.
En annan man med rötter i Nordafrika delade sina tankar om sin egen resa. Vi diskuterade livet och drömmar, och när han frågade om jag alltid velat bli journalist svarade jag vagt att jag sökt variation. ”Men blev det så?” undrade han. ”Ja, men ibland känns det som att man skriver samma artikel om och om igen”, svarade jag. Han nickade eftertänksamt och sa, ”Jag ville bli pilot som barn. Men kanske är det samma utsikt, samma himmelsblå horisont varje dag.”
Den bilden av en uttråkad pilot, som glömt storheten i att flyga, stannade hos mig. Det kändes tragiskt och oundvikligt, vilket fick mig att reflektera över mina egna val. För några veckor sedan var jag i Biskopsgården igen, nära mitt gamla hem. Där samlades kvinnor för att umgås och dela mat, och plötsligt började de dansa på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Dansen var livsbejakande och kraftfull.
Jag kände en impuls att kontakta min vän för att nyansera hennes föreställningar om Biskopsgården, att få henne att se bortom sin egen uppfattning. Men jag avstod. Kanske var det inte hennes fel, utan snarare mitt. Journalistikens uppgift är att avslöja det osunda i samhället, men hur kan jag skriva om det som är självklart men ofta förbises? Det är en utmaning jag fått ta mig an i denna krönika.
