Den svenska rättsprocessen kring mordet på Olof Palme har tagit en ny vändning. Överåklagaren har beslutat att inte återuppta utredningen och passar samtidigt på att justera motiveringen till nedläggningen. Denna förändring är välkommen, men väcker också viktiga frågor om rättssäkerheten i en av Sveriges mest uppmärksammade mordutredningar.
I ett meddelande den 18 december 2025 fastslår myndigheten att den bevisning som finns inte är tillräcklig för att identifiera Stig Engström som gärningsman. Tidigare har beslutet motiverats med att den misstänkte har avlidit, en argumentation som nu har övergetts. Istället konstateras att ytterligare utredning inte förväntas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.
Ändringen av motiveringen får stora konsekvenser. Många undrar varför bevisningen ansågs tillräcklig 2020 men inte längre. Ingen ny information har presenterats som kan förklara denna förändring. Det framstår som oklart hur staten kunde, på en presskonferens, peka ut en person med så bristande bevis.
Det ursprungliga utpekandet av Engström i juni 2020, då Krister Petersson offentliggjorde honom som mördaren, skapade en situation där en avliden person pekades ut utan att kunna försvara sig. Detta har lett till kritik, inte bara från allmänheten utan även från JO, som har ifrågasatt hur ett sådant utpekande kan ske utan en rättslig prövning.
Även om det nu är underkänt att peka ut Engström som gärningsman, kvarstår frågan om hur staten hanterade utpekandet från början. Det är en påminnelse om rättsstatens grundprinciper, där oskuldspresumtion och beviskrav är centrala. Att felaktigt peka ut en avliden person skapar en sorts evig stämpel som inte går att överklaga.
Det är tydligt att kritiken mot hur utredningen hanterats är berättigad. Många känner att det finns ett mönster av prestige och bristande ansvar hos myndigheterna, vilket skapar en kronisk osäkerhet i en utredning som skapat stora rubriker i flera decennier.
Den nuvarande situationen visar på behovet av öppenhet och tydlighet i hanteringen av sådana allvarliga ärenden. En rättelse av en så betydande myndighetsutpekande borde ske på ett mer transparent sätt, snarare än att det framstår som en fotnot i ett annat ärende.
Det är avgörande för det svenska rättssystemet att lära av detta. Med tanke på den långvariga kritiken mot utredningen är det viktigt att framtida beslut och utpekanden grundas på solida bevis, för att undvika att oskyldiga drabbas av felaktiga anklagelser.
Palmeutredningen är inte bara en fråga om att lösa ett mord; det handlar också om hur staten hanterar makt, bevis och ansvar. Det är en påminnelse om att rättsstaten ska göra rätt på rätt sätt, och att varje felaktigt utpekande har långtgående konsekvenser.
