Svenskt Näringsliv uttrycker oro över att allt färre i Sverige ska försörja allt fler, en så kallad demografisk utmaning. Dessa larm har hörts under lång tid men har ofta visat sig vara överdrivna. Denna gång tar vilseledandet en ny vändning, där den centrala faktorn, invandringen, osynliggörs.
Enligt nya beräkningar har endast cirka 60 av Sveriges 290 kommuner fler personer i arbete än de som står utanför arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv presenterar detta som ett bevis för att försörjningsbördan ökar och att välfärden hotas. Men deras metodval är bedrägligt: personer som är arbetsföra men inte arbetar inkluderas inte i beräkningarna, vilket ger en missvisande bild av verkligheten.
Det är svårt att förstå varför arbetslösa i arbetsför ålder inte ska räknas in i försörjningsbördan, eftersom de självfallet utgör en del av den. Det är också av vikt att veta vilka dessa personer är och varför de inte arbetar, något som Svenskt Näringsliv tycks vilja dölja.
Statistik visar att arbetslösheten bland inrikes födda ligger på drygt fyra procent, medan den för utrikes födda är över fjorton procent. Skillnaden på cirka tio procentenheter har varit ganska stabil över tid. Att dela upp arbetslösheten i inrikes och utrikes födda är dock en förenkling som kan vara missvisande, eftersom många uppfattar detta som skillnaden mellan svenskar och invandrare.
Vid en mer ingående analys framkommer det att arbetslösheten bland utrikes födda som helhet är mycket högre. Enligt statistik från SCB närmar sig arbetslösheten bland personer födda utanför Europa med låg utbildningsnivå 37 procent. Det är i dessa grupper som många kommuner har sina största integrationsutmaningar.
Det är värt att notera att Sverige har metoder för att dölja den verkliga arbetslösheten. Tidigare var förtidspensionering en vanlig metod, men har minskat. Idag används en rad sysselsättningsåtgärder och skattefinansierade jobb för att hålla nere statistik. Detta innebär att många som knappt arbetar, ändå räknas som sysselsatta.
Enligt en ny rapport från Kunskapsverket är 33 procent av invandrare i arbetsför ålder inte självförsörjande, vilket innebär att de inte bidrar till skatteintäkterna i den utsträckning som krävs för att täcka sina offentliga tjänster. Det är också oroande att många av dessa individer inte arbetar, studerar eller söker jobb.
Bristande språkkunskaper och låg utbildning framhålls som centrala hinder för integration. Idag saknar en tredjedel av de utrikes födda tillräckliga svenskkunskaper för att bli anställningsbara. Detta påverkar även vård och omsorg, då språkkunskaperna ofta tummas på.
En stor del av de dåligt integrerade invandrarna har lågt valdeltagande och många förstår varken demokratiska processer eller vad som händer i politiken. Det senaste riksdagsvalet visade att valdeltagandet bland utrikes födda var 67 procent, jämfört med 89 procent bland inrikes födda. Också här är det troligt att klanröstning påverkar resultatet.
Det är tydligt att Svenskt Näringsliv fortsätter att driva en agenda som gynnar deras intressen, i stället för att ge en korrekt bild av verkligheten. Problemet ligger inte i antalet människor i arbetsför ålder, utan snarare i deras utbildning och kompetens samt hur dessa matchar arbetsmarknadens behov.
Teknologiska framsteg och automatisering förändrar spelreglerna. Behovet av arbetskraft minskar, och det finns en risk att fler kommer att befinna sig utanför arbetsmarknaden. Framtiden kan kräva nya sätt att finansiera välfärden när produktionen i allt högre grad sker utan mänsklig arbetskraft. Det är en debatt som kräver ärligare utgångspunkter och en mer nyanserad analys av Sveriges demografiska framtid.
