Vivalla har blivit klassat som ett ”särskilt utsatt område”, men efter att ha besökt platsen insåg jag att det inte var området som var utsatt – det var jag. I Sverige har vi en tendens att tala mjukt om hårda verkligheter och använda omsorgsfulla ord för att förskjuta ansvar och makt. Denna krönika är en personlig redogörelse för hur otrygghet verkligen känns, hur språket används för att osynliggöra den, och varför sanningen kan bli det mest obekväma av allt.
Det finns en märklig inversion i Sverige idag. Ju farligare en plats är, desto mjukare blir språket. Vivalla beskrivs som ett ”särskilt utsatt område”, vilket ger intryck av att det är en plats som behöver omtanke och särskild omsorg. I praktiken innebär det något helt annat.
Under mitt besök kände jag mig utsatt, och vid flera tillfällen rent av särskilt utsatt. Det var inte en symbolisk känsla, utan konkret och fysiskt. Jag kände hur jag betraktades och hur jag stack ut utan att säga ett ord. När jag befann mig där var det jag som var avvikelsen, inte området.
I Sverige finns det ett ovanligt tabu. Rasism mot svenskar anses inte existera, varken juridiskt, kulturellt eller språkligt. I Vivalla blev detta påtagligt. De som uppfattas som svenskar rör sig med en annan vaksamhet och upplever att de inte längre tillhör normen, utan betraktas som något främmande. Här kan man verkligen tala om främlingsfientlighet, men vi förväntas acceptera detta som ett icke-problem eftersom vårt akademiska språk redan har bestämt att det inte kan vara rasism.
Det är en utsatthet som inte kan mätas, eftersom den uppstår innan något faktiskt har hänt. Den sitter i musklerna, andningen och hur blicken söker utvägar. Man börjar plötsligt räkna sekunder och avstånd istället för att ta in omgivningen. Denna typ av utsatthet saknar språklig representation i dagens Sverige och därmed också erkännande.
Vid moskén i Vivalla var jag medveten om tidigare händelser. Jag tänkte på en lång rad av våldsyttringar utförda i islams namn i Europa och hur dessa erfarenheter skapar en tyst fond till min vaksamhet. När språket och lagen signalerar att vissa grupper saknar skyddsvärde, förändras vardagen. Det blir möjligt att tala nedlåtande eller hotfullt om svenskar utan att det betraktas som rasism.
Det är en perfekt inverterad ordning. I Vivalla blev det tydligt hur språket fungerar som ett filter, som sorterar bort vissa erfarenheter redan innan de formuleras. Det som inte passar in i teorin blir osynligt, och det osynliga upphör snart att räknas som verkligt.
Islam är påtagligt närvarande i Vivalla, där många kvinnor bär hijab och där jag upplevde en hotfull stämning när jag försökte fotografera. Endast muslimska kvinnor och äldre män från utanför Europa är synliga i centrum, där flera butiker står tomma.
Det är här som jag ser männen komma i strid ström. Deras blickar är tysta, misstänksamma, och jag känner mig osäker. Jag vågar inte ta fram kameran där en person tidigare blivit nedskjuten. Vid besöket i Vivalla insåg jag att den sociala ordning jag tar för given inte längre gällde mig.
Vad ”särskilt utsatt” betyder i praktiken är inte att platsen är ett offer, utan att vissa människor är det. Detta kan inte sägas rakt ut, eftersom hela den svenska berättelsen då spricker. Vi har skapat ett samhälle där språket inte längre skyddar människor, utan skyddar föreställningar. Det är en verklighet som är svår att erkänna, men som måste lyftas fram.
