I den senaste artikeln av Lisa Magnusson framkommer en kritisk reflektion över de romantiska ideal som präglar både film och litteratur. Hon ifrågasätter hur dessa ideal har påverkat vår syn på kärlek och relationer, och menar att vi har blivit grundlurade av en föreställning om intimitet och närhet som ofta saknar verklighetens komplexitet.
Magnusson inleder med en skildring av filmen ”Pillion”, där Alexander Skarsgård och Harry Melling spelar huvudrollerna. Berättelsen börjar med en stilren men avståndstagande karaktär som verkar ha ett stort behov av privatliv, vilket skapar en illusion av romantik i hans avvisande beteende. En blyg parkeringsvakt bevittnar detta från en avlägsen plats, vilket förstärker känslan av ensamhet och meningslöshet i dejtingkulturen.
Filmen och dess karaktärer återspeglar en större trend i samtidslitteraturen och musiken, där hyperindividualism och avstånd mellan människor hyllas. Magnusson påpekar att sociala medier förstärker denna trend, där kvinnor ofta reduceras till utbytbara objekt och män uppmanas att se relationer som något ytligt.
Trots dessa dystopiska insikter finns det en romantisk glöd i skildringen av den ensamme cowboyen. Magnusson frågar sig om detta verkligen är något att sträva efter. Är det en romantisk idé att tro att man kan ”lagas” eller förändras av kärlek? Denna melankoliska betraktelse ställer frågor om vad äkta intimitet innebär och om vi i vår strävan efter kärlek inte bara fördjupar vår ensamhet.
Magnusson framhäver att det handlar om mer än bara de individuella berättelserna; det är en kritik av en kultur som glorifierar avstånd och kyla. ”Pillion” erbjuder en nyanserad bild av ensamhet och utforskande av gränser, vilket gör att filmen förtjänar det erkännande den har fått innan sin svenska premiär.
Detta öppnar upp för en djupare diskussion om vad vi verkligen söker i våra relationer och hur dessa romantiska ideal påverkar vår verklighet. Magnussons analys väcker viktiga frågor om kärlekens sanna natur i en tid präglad av ytlighet och avstånd.
