När pojkar började få svårare att klara skolan, lades ansvaret på dem själva. De beskrevs som lata och omotiverade. Men nu, när vissa pojkar uppvisar disciplin och fokuserar på sina studier, möts de istället av oro och misstro.
I dagens Sverige har begrepp som ambition och studiemotivation blivit problematiserade, särskilt när det handlar om pojkar som lyckas. Jag minns en tid när pojkar och flickor presterade på liknande nivåer i skolan. Skillnaderna var tydliga men accepterades; det handlade om intressen och förmågor snarare än strukturella problem.
Pojkar hade en tendens att utmärka sig i naturvetenskap och idrott, medan flickor presterade bättre inom språk och humaniora. Det sågs som naturliga variationer. Men när feminismen blev en del av den svenska politiska agendan, förändrades denna syn.
Skillnaderna började ifrågasättas, och pojkars styrkor betraktades som problem som behövde åtgärdas. Läroplaner skrevs om för att styra resultatet i enlighet med en agenda som ville att flickor skulle få högre betyg i alla ämnen.
Detta ledde till att pojkars framgångar i vissa ämnen, särskilt idrott, blev en nagel i ögat för de som ville se ökad jämställdhet. Trots förändringar i utbildningssystemet fortsatte pojkar att prestera bättre i idrott, vilket var en verklighet som stred mot den nya ordningen.
Nyligen har det dock framkommit att när pojkar börjar ta ansvar och satsa på sina studier, tolkas detta som en potentiell signal på extremism. Det som en gång ansågs vara ansvar och ambition, ses nu med misstänksamhet.
Det har blivit uppenbart att när pojkar misslyckas, klandras de, men när de lyckas, väcks oro. Denna dubbelmoraliska inställning är problematisk. I Dagens Nyheter varnas det för miljöer där unga män uppmuntras till disciplin och goda skolresultat, men detta stämplas nu som tecken på högerextremism.
Vi har nått en punkt där det kan tyckas absurt: Misslyckanden hos pojkar leder till kritik av deras beteenden, medan framgångar ifrågasätts. Detta visar på en djupare problematik i samhället där unga män ständigt bedöms utifrån en snedvriden logik.
Det är inte pojkarna som är problemet – det handlar om det samhälle som skapat dessa normer och den osunda ideologi som präglar vår offentliga debatt och utbildningssystem.
