Under de senaste åren har debatten kring pojkars prestationer i skolan intensifierats. Tidigare var det en allmänt accepterad sanning att pojkar ofta misslyckades på grund av bristande motivation och ansvarstagande. Men när vissa pojkar nu börjar ta ansvar, leva disciplinerat och prestera bättre möts de av oro och skepsis.
I dagens samhälle har studiemotivation och ambitioner blivit föremål för granskning, speciellt när det handlar om pojkar som lyckas. Det är som om prestationer som förr var något positivt nu ifrågasätts. Jag minns en tid när både pojkar och flickor presterade ungefär lika bra i skolan. Skillnader fanns, men de sågs som naturliga och relaterade till individuella intressen och styrkor.
Historiskt sett har pojkar tenderat att utmärka sig inom naturvetenskap och sport medan flickor har haft bättre resultat inom språk och humaniora. Dessa skillnader ansågs inte vara misslyckanden utan snarare ett uttryck för olika styrkor. Men med förändringar i läroplanerna har försöken att styra resultaten mot att flickor ska få högre betyg i alla ämnen blivit tydliga.
När feminismen blev en central del av svensk politik och förvaltning förändrades synen på dessa skillnader. Pojkars framgångar i skolan började ses som problem som behövde åtgärdas, snarare än som naturliga variationer. Detta ledde till flera reformer inom skolsystemet där undervisningsmetoder anpassades för att gynna flickor.
Trots dessa ansträngningar var idrott länge det enda ämnet där pojkar presterade bättre på gruppnivå. Det visade sig vara en obekväm verklighet för dem som ville se en mer homogen bild av utbildningens resultat. Intresset för fysisk aktivitet och tävling bland pojkar gjorde att detta ämne förblev en utmaning för det nya systemet.
För några år sedan meddelade Handelshögskolan att kunskapsnivåerna bland nya studenter sjönk, vilket ledde till att ett extra urval baserat på högskoleprovet infördes. Resultatet visade sig vara att män presterade betydligt bättre än kvinnor, vilket snabbt ledde till att åtgärden drogs tillbaka av rädsla för att färre kvinnor skulle antas.
Denna typ av logik har blivit en del av den svenska debatten om jämställdhet. Metoder som gynnar pojkar betraktas som problem, medan resultat som gynnar flickor ses som framsteg. När pojkar nu agerar ansvarstagande och ambitiöst, tolkas detta av vissa som tecken på extremism, vilket skapar en paradoxal situation där pojkars framgångar möts med misstänksamhet.
Det är en förvirrande och bakvänd verklighet där pojkar som misslyckas ses som problem, medan de som lyckas ifrågasätts. När prestationer och självdisciplin nu kan ses som potentiella tecken på extremism har vi passerat gränsen för vad som kan kallas anständighet. Det är tydligt att det inte är pojkarna som är problemet, utan samhället och dess rådande värderingar.
