FN:s dysfunktionella vetosystem har upprepade gånger gett auktoritära regimer möjlighet att agera utan konsekvenser. Medan fem länders egenintressen prioriteras framför rättvisa, fortsätter despoter att förtrycka sina befolkningar, skriver Lars Adaktusson från Kristdemokraterna.
I en idealisk värld skulle FN och internationell rätt fungera som ett skydd för såväl mänskliga rättigheter som nationell suveränitet. Tyvärr är verkligheten en annan. Efter andra världskriget har diktaturer ofta terroriserat sina medborgare och inlett nya militära konflikter. Den centrala funktionen för den internationella rätten, att upprätthålla folkrätten, är i praktiken dysfunktionell.
Det FN:s säkerhetsråd kan fatta beslut om internationella sanktioner och militär intervention blockeras av vetorättssystemet. Detta innebär att de fem permanenta medlemmarna – USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina – kan stoppa internationella åtgärder när som helst. Det är mot denna bakgrund som Venezuelas president Nicolás Maduro och hans föregångare Hugo Chávez har kunnat fängsla oppositionella och förtrycka befolkningen i landet under ett kvartssekel.
När Ryssland och Kina utnyttjar sin vetorätt för att skydda den venezuelanska regimens makt, blir förföljelse, tortyr och politiska mord en del av vardagen. Samtidigt tvingas över sju miljoner venezuelaner, motsvarande en fjärdedel av befolkningen, att fly landet på grund av maktmissbruk och korruption.
Venezuela är inte det enda exemplet på världssamfundets oförmåga att ingripa vid allvarliga brott mot folkrätten. Under Vietnamkriget på 1960-talet var FN en åskådare när miljontals människor drabbades av bombningar och kemiska vapen. På 1970-talet lät omvärlden Röda khmererna i Kambodja fortsätta sina massmord utan intervention. På 1990-talet misslyckades FN med att stoppa den etniska rensningen som kulminerade i folkmordet i Srebrenica, och under Rwanda 1994 förblev organisationen passiv trots tydliga varningar.
Även i modern tid, i samband med Rysslands storskaliga invasion av Ukraina och Irans agerande i Mellanöstern, har FN agerat mer som en åskådare än en aktör. Det har lett till att förtryck och långvariga människorättskränkningar har kunnat fortsätta utan folkrättsliga konsekvenser.
Det historiska sveket från FN:s sida är ett tragiskt faktum som är högst relevant i diskussionen om USA:s militära operationer i Venezuela. Om bortförandet och fängslandet av Nicolás Maduro strider mot folkrätten, handlar det om ett regelsystem som inte fungerar och som i stor utsträckning ignoreras av auktoritära stater.
Som exempel har Ryssland och tidigare Sovjetunionen systematiskt invaderat självständiga nationer under flera decennier. Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979 och Ukraina 2022 är bara några exempel på detta förakt för folkrätten, vilket också gäller Kina med sina handlingar i Tibet, Vietnam och Hongkong.
Med ett säkerhetsråd där stormakternas egenintressen alltid överordnas FN-stadgans normsystem, blir folkrätten i praktiken ett skydd för auktoritära regimer och despoter. Suveränitet för stater framhävs och garanteras, medan utsatta människor lämnas åt sitt öde. Förtryck och människorättskränkningar kan fortgå utan rättsliga konsekvenser.
I ett tal inför FN:s generalförsamling 2004 beskrev dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan internationell rätt som stark på pappret men svag i tillämpning. Han uttryckte att FN:s ramverk av internationella normer är omfattande men har betydande brister. Annan insåg FN-systemets brister och kämpade för att återge internationell rätt dess nödvändiga styrka och legitimitet.
Trots motstånd från stormakterna genomfördes vissa framsteg, och FN-stadgans centrala delar kompletterades med ”staters ansvar” att skydda. Principen ”responsibility to protect” antogs vid FN:s världstoppmöte 2005, vilket illustrerar att Kofi Annans arbete för ett reformerat FN måste fortsätta och intensifieras.
För att förhindra dagens kränkningar av folkrätten och hantera situationer som Donald Trumps bisarra anspråk på Grönland krävs förändrade globala institutioner och verktyg. Som Kofi Annan uttryckte det: ”Reformer av FN-systemet är inte en möjlighet, det är en nödvändighet.”
