Den iranska regimen, som ännu inte använt sina mest brutala repressiva verktyg, verkar för närvarande klara av den rådande krisen. Men en mängd olika aktörer, både inom och utanför regimen, kan komma att spela en avgörande roll om den maktstruktur som råder börjar vackla.
Den iranska diktaturen fungerar inte som ett enhetligt system som hos Putin i Ryssland, där order flödar nedåt. Istället är Iran ett lapptäcke av olika, ofta motstridiga, fraktioner som måste ta hänsyn till varandra. Det inkluderar handelsmännen i basarerna, det shiitiska prästerskapet, det mäktiga ”Väktarnas råd” som godkänner och diskvalificerar politiska kandidater, revolutionsgardet samt presidenten och regeringen. Dessa aktörer har sällan en gemensam uppfattning, vilket tvingar staten att navigera genom kompromisser.
Det finns ett betydande avstånd i livsåskådning mellan den pragmatiske presidenten Masoud Pezeshkian och de mer extrema elementen inom regimen. Över denna brokiga samling av intressen styr ayatollah Ali Khamenei, som snart fyller 87 år. Under hans snart trettiofem år vid makten har Irans ekonomi inte blomstrat, men han har lyckats hålla samman regimens olika delar med en blandning av våld och försiktighet.
Khameneis son, Mojtaba Khamenei, har en nära relation med revolutionsgardet och har haft en framträdande roll under tidigare kriser, inklusive oroligheterna 2009 efter anklagelser om valfusk. Trots spekulationer om hans framtid finns det inga tecken på att hans far förbereder vägen för honom. Regimen kom till makten efter att shahen, Mohammad Reza Pahlavi, störtades 1979. De islamiska revolutionärerna erkände aldrig shahens legitimitet, vilket försvårar möjligheten till en dynastisk övergång.
Det finns också en del av oppositionen som inte ser Reza Pahlavi, som är den nuvarande ledaren av Pahlavi-dynastin, som ett giltigt alternativ. Trots att han manade till demonstrationer och storstrejk, är oppositionen uppdelad och många av regimens motståndare har ingen tilltro till honom. Under de senaste åren har extremnationalister fått större inflytande över hans politik, vilket har gjort relationerna till vänsteroppositionen ansträngda.
Yale-professorn Arash Azizi lyfte nyligen fram att en kupp är mer trolig än en revolution, där en av regimens väpnade fraktioner skulle kunna ta makten i stället för att regimen faller helt. Det har rapporterats om att flera potentiella kuppmakare dödades i israeliska attacker under tidigare månader. En möjlig efterträdare till Khamenei kan vara Esmail Qaani, befälhavare för Quds-styrkan, men hans öde är osäkert.
Om regimen skulle falla och fria val skulle utlysas, finns det en förhoppning om att den fängslade Nobelpristagaren Narges Mohammadi skulle kunna ställa upp som kandidat. Hon är mycket omtyckt, men hennes hälsa har varit ett bekymmer. Sedan över en månad har det inte kommit några livstecken från henne.
