Under säkerhetskonferensen i München gjorde Marco Rubio, USA:s utrikesminister, ett försök att återupprätta relationerna mellan USA och Europa. Hans framträdande kan beskrivas som ett halvhjärtat försök där han växlade mellan varm ton och kritik mot den så kallade ”regelbaserade världsordningen”.
Till skillnad från förra året, då vicepresident JD Vance möttes av tystnad efter sin kritik av Europa, fick Rubios tal ett positivt mottagande. Han hyllade europeerna som ”våra älskade allierade och våra äldsta vänner”, vilket ledde till applåder från åhörarna. Rubio framhöll att USA inte önskar slutet på den transatlantiska eran, och betonade att ”vi kommer alltid att vara ett Europas barn”.
Trots detta kom hans budskap med krav. Rubio varnade för ”civilisatorisk utradering” som hotar både Amerika och Europa, och pekade särskilt på ”massmigrationen”. Han förklarade att den nuvarande administrationen anser att det krävs en grundläggande förändring i hur den transatlantiska relationen fungerar. USA ska inte längre bidra till att bygga en ”global välfärdsstat”.
Rubio efterlyste allierade som kan försvara sig själva och som är stolta över sin kultur och sitt arv. Han påpekade att ”USA och Europa hör ihop”, men att USA inte vill vara ”en artig administratör av västvärldens kontrollerade nedgång”.
Enligt Rubio var den gamla ”regelbaserade världsordningen” en missuppfattning som ledde till avindustrialisering och förlust av suveränitet. Hans retorik kan ses som en anpassning till Donald Trumps nationalistiska politik, vilket kan tilltala amerikanska högernationalister.
Rubio presenterade inga nya strategier för aktuella internationella konflikter, som krigen i Gaza och Ukraina. Han hävdade att endast USA, inte multilaterala organ som FN, kan få parterna att förhandla. ”Vi befinner oss vid en punkt där vi har minskat avståndet mellan parterna”, sa Rubio, men erkände att svåra frågor kvarstår.
Hans tal avslutades med en hyllning till den ”kristna vita civilisationen” och Amerikas europeiska arv, där han nämnde betydelsen av italienska upptäcktsresande, engelska kolonister och andra europeiska grupper. Intressant nog nämnde han inte det icke-europeiska arvet i USA:s historia, vilket skapar en ensidig bild av landets förflutna.
Sammanfattningsvis kan Rubios framträdande i München ha bidragit till en viss lättnad bland deltagarna, men huruvida detta kommer att reparera relationen mellan USA och Europa är en annan fråga.
