Angreppet som genomfördes av USA och Israel mot Iran har av många setts som en nödvändig åtgärd mot en brutal regim. Men frågan om hur folkrätt och regler för kärnvapen tillämpas varierar beroende på motparten, vilket väcker viktiga frågor om den regelbaserade världsordningen.
Iran är utan tvekan en av världens mest repressiva regimer, där oppositionen kvävs med våld och där kvinnor och minoriteter förföljs. Många, särskilt exiliranier, känner en viss skadeglädje över regimens svaghet. Men det är viktigt att förstå att en brutal regim inte automatiskt legitimerar alla medel som används mot den.
Den senaste attacken får oss att undra varför just nu, efter att vi tolererat denna regim i nästan 50 år, och om de officiella motiven verkligen är de ädla som påstås. Det ställer också frågan om den regelbaserade världsordningen som västvärldens ledare ofta hänvisar till verkligen är så solid som de påstår.
USA inledde sitt angrepp utan mandat från FN:s säkerhetsråd och utan att söka ett formellt godkännande från kongressen. I ett system där våldsanvändning i princip är förbjuden, utom vid självförsvar eller med säkerhetsrådets mandat, är detta en avgörande aspekt.
Israel har åtminstone haft viss inrikespolitisk förankring för operationen och har länge varit i konflikt med Iran. Men på den internationella nivån kvarstår problemet med att angreppet saknar bred legitimitet.
Under de senaste decennierna har västvärlden beskrivit internationell politik som ett system av gemensamma regler. När Ryssland invaderar Ukraina eller när andra stater bryter mot folkrätten, framhålls ofta att den grundläggande ordningen är hotad. Men när västerländska makter själva bryter mot samma principer, beskrivs det ofta som ett beklagligt men nödvändigt undantag.
Det blir en paradox när ett land som står utanför kärnvapenregelverket angriper ett annat för att misstänkas bryta mot det. Iran utvecklar sin kärntekniska kapacitet, men det har inte kunnat bevisas att de driver ett aktivt program för att bygga kärnvapen. Samtidigt anses Israel ha en betydande kärnvapenarsenal, men har aldrig erkänt detta.
Attacker och militära interventioner har sällan lett till de demokratiska utfall som påståtts, vilket exempelvis Irak och Libyen visar. Historien ger oss skäl att vara försiktiga när vi ser militära insatser som genvägar till demokrati.
I Sverige har reaktionerna efter attacken varit blandade, där exiliranier firat regimens svaghet medan andra har uttryckt sorg och kritik. Det väcker frågor om hur vi hanterar dessa känslor och hur vi ska se på politiska fienders död.
Det är viktigt att offentligt hylla politiska fienders död, oavsett vem offret är, som en problematisk handling. Det gäller oavsett om det handlar om Khamenei eller andra politiska ledare.
Om vi accepterar sådana aktioner mot våra motståndare men fördömer dem när de riktas mot våra allierade, då styrs vi inte längre av principer utan av lojaliteter. Det är ett farligt spel i en värld där makt och intressen alltid kommer att dominera.
