Den pågående konflikten i Iran kan potentiellt påverka Sveriges klimatpolitik på ett avgörande sätt. Enligt Klimatpolitiska rådet ger deras senaste rapport oppositionen starka argument för att ställa krav på att uppfylla klimatmålen. Men en central fråga kvarstår: Är oppositionen beredd att ta de nödvändiga stegen för att möta dessa krav, med tanke på de ekonomiska och sociala konsekvenserna?
Sveriges regering har hittills fokuserat mycket på att sänka bränslepriserna, vilket har lett till en ökning av utsläppen istället för en minskning. Samtidigt står EU:s klimatmål på spel, med potentiellt mångmiljardböter för de länder som missar sina åtaganden. Utbyggnaden av vindkraft har stannat av på grund av otydlig politik, och löften om ny kärnkraft har ännu inte uppfyllts. Det är tydligt att elektrifieringen av fordonsflottan har tappat fart.
Konflikten i Iran har blottlagt EU:s sårbarhet, särskilt med tanke på det stora beroendet av olje- och gasimport från länder med tveksamma styren. Det finns en risk för en ny energiprischock, vilket har fått stora EU-länder som Frankrike, Tyskland och Italien att vilja bromsa klimatomställningen. Dessa frågor kommer att vara centrala när EU-ledarna samlas i Bryssel.
Trots att många väljare anser att klimatfrågan är viktig, har regeringen hittills inte presenterat några konkreta förslag. Den senaste utredningen under ledning av Svante Mandell förväntas ge svar på hur Sveriges utsläppsskulder ska hanteras. Mandell har redan antytt att en ökning av reduktionsplikten är en nödvändig åtgärd för att lyckas med klimatmålen.
Det är ett faktum att när regeringen tidigare lovat en sänkning av reduktionsplikten till 6 procent, kunde det förutses att detta skulle leda till missade mål. Redan i juli tvingades de att höja nivån till 10 procent, vilket visade sig vara otillräckligt. Denna bristande konsekvens har kritiserats av Klimatpolitiska rådet. Otydlighet kring politiken skapar osäkerhet för investerare, vilket i sin tur ökar kostnaderna för omställningen.
Nu är det bråttom för att stänga det växande utsläppsgapet. Frågan är vilket parti som är berett att fatta de svåra beslut som krävs för att omställningen ska lyckas. Endast Miljöpartiet verkar vara villigt att gå till val på högre bränslepriser, vilket inte är något som kommer att glädja Magdalena Andersson.
Det är möjligt att Irankriget kan fungera som en katalysator för att få fart på klimatpolitiken. Utfasningen av fossila bränslen handlar inte bara om klimatet, utan också om säkerhet och ekonomi. Ulf Kristersson har påpekat att en minskning av beroendet av fossila bränslen ökar vårt motståndskraft och sänker de strukturella energikostnaderna, vilket kan förbättra vår autonomi. Argument som dessa har en gång lett Sverige till att fasa ut oljepannorna, men i debatten har säkerhetsaspekterna varit överraskande frånvarande. Kanske är det värt för väljarna att betala några kronor extra per liter för att inte vara beroende av länder som Iran och Ryssland?
